Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blef konstnärns svar; men munken: ((Tillräckligt stor är
g&fvan,
Dock — mitt kloster är så rikt. Ni känner mig. Se
här!»
Han fäller capuchongen. Hans öga hånar. —
Framfor sin farisé stod den unge och skalf!
Och nu skälfver hvarje pelare, från orgeln det dånar
Och med ett brak sig bugtar det väldiga hvalf.
Ett skri! — och Albert vaknar. — Men vårsol blänker
Bak’ djupa fönsternischen i salen ner,
Och molnet på hans panna i tårars dagg sig sänker,
Tills som ett barn han gråter och som ett barn han ber.
Och solen, den vackra solen, hon skiner in i salen,
Hon speglar af sin bild i hvarenda ångrens tår;
Ty som ett barn han gråter, tills de stillas, hjerteqvalen,
Och som ett barn han ber, tills försoning han får.
«Förlossare!» han ropar. ((Din bild jag teckna skulle,
Jag, som i egna bojor var bunden och snärd!
Dig sjelf for verlden offrar du, kärleksfulle;
Jag — skulle åt mig sjelf kunnat offra en verld.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
