Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sista stora blodvågen, som sköljde henne bort med
ens utom jordelifvets synrand.
Nu är det en tidig söndagsmorgon i slutet af
februari. Martha Bure har fått sin blåa kista med
de röda rosorna; Hins Anders har slöjdat och’
målat den med egen hand. Inne i »lilla blå
kammaren» ligger hon bäddad, midt bland alla sina
Lars-Sonne-taflor, och en liljehvit höghet och ro
utstråla från den smala jungfrupannan under den
brudaktiga tyllslöjan. Händerna har hon knäppta
kring en dignande stor och djupröd ros —
Karl-Olofs blomstergärd — men under kudden ligga
gömda två nötta dikthäften, som bära det namn,
hon oftast nämnde.
En sista gång ha de stått samlade omkring
henne, hennes närmaste här på jorden: Agneta,
farbrodern, den gamle amiral Bure, som enkom
gjort den långa resan från Stockholm för att
öfvervara begrafningen, Karl-Olof och Sten,
nämdemannen och Anna. För sista gången ha de
inpräglat de kära dragen i sina hjärtan, så godt det
varit möjligt genom tårarnas slöjor. Men så har
Agneta blifvit utkallad af sina plikter som
värdinna — gästerna börja strömma till i
gässbustugan, där långa kaffebord redan stå dukade —
och de öfriga följa henne. Karl-Olof blir allena
kvar hos den döda.
Det har varit bottenfruset och öde i
Karl-Olofs inre dessa dagar efter dödsfallet, och medan
alla andra funnit utlopp och förlösande flöden
— 382 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
