Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sällsamma alger vagga i snåren; korallrödt lysa
smultronen mot den gamla kolmilans svarta grund.
Uppåt, uppåt måste de likväl, upp mot ytan och
dagsljuset, som flammar där ofvan!
Många ord växlas ej under vägen; den
mödosamma vandringen kräfver lungornas fulla kraft.
Tryggt och fröjdefullt känns det dock att vara två,
egga hvarandra, stödja hvarandra med leende
läppar och lysande ögon. Nu stegrar sig
klätter-stigen trappbrant mot höjden; dagern börjar bryta
in i hafsdunklet; ett rosigt skimmer fladdrar genom
det gröna böljeskummet. Ännu några steg —
»Anna, tag min hand! — se så, nu lyfter jag dig
upp på bergets topp. Nu är du min, min
ensam och inför all världen.»
O, hvilken fullhet af ljus, som öfverströmmar
dem på det konungsliga berget, där de nu stå
vid målet, sida om sida på den fria högplatån, och
hela världen ligger i strålglans för deras fötter, allt
för bländande att betrakta med ännu från
skogsdrömmarna omorgnade ögon. Och så vända de sig
hellre åter mot hvarandra: det är mildt och
lockande ljuft i Annas blick. Och han tar henne
intill sig, jublande och helt tar han henne intill
sig, hennes starka lilla hand, hennes trofasta unga
hjärta, hennes röda mun — allt, allt...
Nu måste de närmast söka upp den
underbara källan, som de hört omtalas vara belägen på
själfva bergets topp, ty den kräfvande bestigningen,
den flammande hängifvelsen har uttorkat deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
