Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Vid Röda sten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Därom har jag ingen aning och — bäst kanske
att inte veta det.
Nu kom samtalet in på andra vägar, kärleksjoller
och älskogssmek, men som vi äro för grannlaga att
föra protokoll över detta, förbigå vi det här.
Slutligen ryckte sig Lilly lös ur hans armar.
— Se, sade hon, solen står redan mycket nära
skogstopparne. Jag måste gå hem. Kom och låtom oss gå
tillsamman, utan att bry oss om skvallret. Snart
fira vi i alla fall vår förlovning.
En sista kyss och så gingo de.
Just som de kommo ned till landsvägen stötte de
på en mörkskäggig karl, som såg ut att vara en
vandrande gesäll. Hela hans yttre bar stämpeln därav
och han hade samma knäande gång, som plägar
utmärka en dylik. Han stannade, tog av sig hatten och
hälsade mycket artigt på fröken Lilly och skogsförvaltaren.
Herr Mörcke började att leta i fickorna efter en
slant, ty han trodde att den artiga hälsningen hade
tiggerisyfte. Men då han verkligen hittade en sådan
och framräckte den, avböjde luffaran med ett leende
gåvan och sade:
— Ni förefaller bra ombytlig, herr skogsförvaltare.
Förra gången vi träffades hotade ni mig med bössan,
och nu vill ni ge mig pengar. Vändande sig till fröken
Lilly, fortsatte han: — Och er, fröken Sköldberg, vågar
jag knappast tacka för senast i den habit jag nu bär.
Det älskande paret stod som fallet från skyarna.
— Men, stammade herr Mörcke, ni är ju inte ens
samma person. Då var ni ljus och nu är ni mörk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
