Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slottet i skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fromma släktled hade bemödat sig att utplåna den
hedniske sångarens skuld. Detta var samvetslättande.
Det sades, att ingen kristen Månesköld kunnat
eller velat sjunga under öppen himmel – ingen
före Erland, riddar Bengts son, gosse ännu. Hans
stämma hade man med förundran hört icke så
sällan inifrån skogsdunklet, där han, rustad med
bågen och jaktspjutet, gärna strövade. Han sjöng
besynnerliga tonföljder, vilda och vackra, helst
när suset i tallar och granar var högstämt. Han
gick ensam, när han icke ville, att Rasmus skytt
skulle följa honom.
Rasmus var skicklig skogsman, väl förtrogen
med de vilda djurens kynnen och vanor och mäkta
lärd i allt, som vidkommer skogsrån, bergafolk och
gastar. Trägnare sällskap voro för Erland dock
två hundar, stora, lurviga, med blodsprängda ögon
och skarptandade gap, Käck och Grip, ogärna
sedda av grannarne, av vargarne ögnade med
hungrig och ilsken rädsla.
Från den högsta häll, som lutade över sjön,
plägade Erland kasta sig i vattnet. Simma roade
honom mest, när blåsten drev fram över fradgande
böljor. Folk tyckte, att det var något oroligt,
vilt hos denne gosse, något efterblivet hedniskt,
något i hans natur, som icke sugit till sig
ett stänk av dopvattnet.
Om den gamle hedningen, den Månesköld, som icke
låtit ens primsigna sig och som på dödsbädden yrat
om sköldmör och odödlighetsmjöd – om denne hedning
återvänt i Erland? Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
