Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Längtan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
voro stakar nedslagna i marken, och medan han
undrade, vartill de tjänat, kom Rasmus skytt
vandrande över gladet och omtalade för junkern, att
en hop främmande människor, karlar, kvinnor och
barn, bruna till hy och svarta till hår och ögon,
underligt klädda och underligt talande, med hästar
vagnar och mycken tross, haft sina tält uppslagna
på svedjelandet, dröjt där en dag och sedan vandrat
norrut. Mer visste Rasmus icke förtälja, men
han visade deras vagnars hjulspår, slingrande fram
där träden stodo längst ifrån varandra. Och
medan Erland såg på hjulspåren och tänkte, att
Singoalla måste vara en av dessa människor, fann
han på marken en röd pärla, lik dem, som prydde
flickans armar och fotvrister. Den pärlan upptog
han och gömde vid sitt hjärta, som viskade: Hon
är borta, du får aldrig återse henne. Då sade
Rasmus, som märkte, att Erland var mörk i hågen:
– Jag såg nyss en man, som bar Grips halsband
till Ekön. Grip ligger i skogen, halvt uppäten av
vargarne. Sörjer ni er goda jakthund?
Så var det. Vargarne hade om natten funnit
Grips kropp vid bäcken, släpat honom långt
därifrån in i skogen och med lust ätit av sin gamle
fiendes kött.
Erland svarade kort på Rasmus’ fråga, att
jakthundar finnas många, men få så goda som
Grip. Han sade farväl till Rasmus, som vandrade
vidare; själv gick han tillbaka till slottet.
Dagligen återvände han till kullen vid bäcken.
Trodde han, att Singoalla skulle återkomma? Men
sommaren led; hösten kom; de röda, blå och vita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
