Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sorgbarn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
övergående till dysterhet, vilar på hans panna; han
har prövat livet och människorna; nu söker han
vid den husliga härden, i stillhet och glömska,
sin jordiska trevnad.
Men i djupet av hans själ dväljes en skugga,
som suckar i sitt mörker och vill stiga upp i
tankens och känslans ljus. Dock, riddaren förbannar
hennes suckan och besvärjer henne, som en ond
ande, att förbliva stilla i sitt djup – ty alldeles
förjaga henne förmår han icke.
Denna bild är Singoalla.
Denna skugga följde honom i strider och
äventyr, i glädje och sorg, under tider av fyllt
hopp och tider av gäckad väntan. Hans minne
av den bruna flickan har visserligen klarnat men
står dock i hemsk belysning, lik den, som vilar
över heden, då månen blodröd går upp över
synranden. Det är oupphörligt förenat med minnen
av möten nattetid i skogen, av helgerån, giftdrycker,
dolkstyng, trolldom och hedniskt väsen.
Och likväl tillstår han stundom för sig själv, att
han med kärlek fasthänger vid denna bild; i sådana
stunder vill han ej skåda sin Helena i ögonen; han
rider ut i skogen, rider vilt, så att hästen
betäckes av fradga, rider länge, intill dess natten
ruvar på nejden.
En sommarafton, då riddaren, ansatt av sitt
dystra lynne, red i skogen, kom ett åskväder med
strida regnskurar. Han sökte skydd i klostret, i
vars grannskap han var. Brodern portvaktaren,
nu så skallig av ålder, att tonsuren för honom var
överflödig, öppnade porten, hälsade riddaren och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
