Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sorgbarn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sade honom, att priorn var i bokrummet. Riddaren
gick in och fann sin gamle lärare med pennan i
hand, skrivande i en foliant, på vilken han
för tio år sedan började arbeta. Det var den
outtröttliga fliten, som lägger sandkorn till
sandkorn, till dess berget är färdigt, såsom tiden
lägger sekund till sekund och med samlade sekunder
härmar evigheten. Rummet var sig likt, dunkelt
och högtidligt; björkarna skuggade som fordom
det gröna bågfönstret, och folianterna stodo på
sina gamla hyllor; ja det märke, som patern för
tio år sedan, under den sista lästimmen med sin
lärjunge, lade vid Extremum hunc, Arethusa,
mihi concede laborem, fanns ännu i den
gamle Virgilius. Men den forne lärjungen
var icke mer gosse utan en man med allvarlig
panna och bleka, skäggvuxna kinder.
Riddar Erland satte sig vid paterns sida. Det
utanför rasande ovädret, de mot fönstret slående
regnskurarnes vemodiga sorl stämde samtalet
i dyster ton. De båda männen samtalade om mänskliga
tingens förgänglighet, men då Erland endast
såg det skiftande, flyende, skummande och
försvinnande i tidens flod, pekade patern mot
himmelen och påminde om det oförgängliga; då
Erland yppade, att han ingenstädes funnit ren
metall i människonaturen utan alltid slaggblandad,
sade patern: – Stoft är stoft, ande är ande. Men
även här i stoftet skall anden dock varda herre.
Materien är underkastad ett andevardande, himmelen
skall nedstiga till jorden och en ny tid komma
för människosläktet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
