Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grottan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ärkebiskop Arne med hela domkapitlet slagen av
honom. Han har vandrat från dal till dal och
bortsopat allt levande, icke allena människor utan
husdjuren, vilddjuren, ja fåglarne under himmelen.
Nu är han här. Parce, parce, cohibe
flagellum, Domine Deus! Mitt kloster är
utdött. Jag är ensam kvar. Mina bröders lik
ruttna utanför klosterporten; jag har ej kunnat
jorda dem. Jag ser genom mitt fönster de ännu
levande bland folket draga i procession kring
kyrkan, åkallande Guds barmhärtighet. Medan tåget
skrider, glesna dess leder, och hopen av döende
och döda, som ligga däromkring, ökas. Själv ser
jag stundligen på min lekamen, väntande att där
skåda de svarta märken, som äro sjukdomens och
dödens förebud. Jag vet, att jag skall dö. Gud
vare min själ nådig! En man, som inbillar sig,
att han skall få leva, om han lämnar dödens nejd,
skall fortbära detta brev. Jag tvivlar, att det skall
komma i din hand. Pax tecum!»
– Gud vare oss nådig! sade riddaren med
djup röst. Detta brev är redan gammalt.
Måhända är oss den store mandråparen helt nära.
Svårt är att hava hustru och barn i sådana tider.
– Bäst är att ingenting jordiskt älska, sade
patern, då förskräcker icke dödens port.
– Jag har sett pesten helt nära, fortfor
riddaren. Jag har i de sydländska städerna vandrat
bland likhögar, burit sjuka på min rygg, känt deras
andedräkt blandas med min, och dock lever jag än.
– Vårt öde står i Guds hand ... Med denna
tanke lyfte patern den fasa, varmed olycksbudet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
