Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grottan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
först slagit honom, från sin själ och andades åter
fritt.
– Ja, ni har rätt: vårt öde står i Guds hand.
Fromme fader, vore Sorgbarn, min munskänk, här,
skulle vi lätta våra hjärtan med en bägare gott
vin. Dock, han infinner sig snart, ty han sköter
sin tjänst noggrant.
Och riddaren skådade ut genom fönstret, ty
hans hjärta, som grymt kämpat mot sin egen
känsla, hade nu utan motstånd övergivit sig åt en
sådan tillgivenhet för Sorgbarn, att det längtade
efter honom var stund han var borta. Denna
känsla var hemlighetsfull och oförklarlig. Visst
voro Sorgbarns ögon speglar för Sorgbarns egen
själ, men likväl förekom det riddaren, som om ur
djupet av dessa ögon blickade två andra, i vilka
han först med bävan, sedan med lugn igenkände
en likhet med Singoallas ... »först med bävan»,
ty minnet av Singoalla var för honom ett
hedniskt minne, genom giftdryckens lekamliga och
vidskepliga sagors andliga verkningar förenat med
bilder av helgerån, svek, mord och trolldom; ty
minnet av Singoalla var även förenat med
hågkomsten av en ed, visserligen hednisk, men dock
en ed, som riddaren brutit, och med minnet av
en vedergällning, som denna ed skulle draga över
hans huvud ... »sedan med lugn», ty genom den
lille pilgrimen likasom kristnades detta minne, och
riddaren tyckte sig känna, att han med godhet
mot Sorgbarn kunde försona, vad han ofrivilligt
brutit mot Singoalla.
Men vi lämne riddaren och följe Sorgbarns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
