Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den hemliga kraften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Var har du varit så länge, Singoalla? frågade
Erland tillbaka. Minns du vår lyckas hem,
där granen susade, där bäcken sorlade? Ack,
granen susar än, bäcken sorlar än. Det förflutna
har återvänt, vi äro åter unga. Kom, Singoalla,
låt oss leka och plocka blommor vid bäckens rand!
Mötestiden är ju inne; himmelens stjärnor blinka!
Ser du dem icke?
Erland fattade Singoallas hand och förde
henne ur grottan. Knappt tänkande, endast saligt
kännande, följde honom Singoalla. Hon vandrade
med sänkt panna i svärmisk dröm vid sin riddares
sida. Hon såg ej stjärnorna, ej träden, mellan
vilka hon skred. O, slute aldrig denna sällhet!
Låt dem leka vid bäcken och dö, innan morgonen
kommer med sin kalla dager och sin grymma
verklighet! Natten, drömmen, svärmeriet, de
flämtande skuggorna, de blinkande stjärnorna, det
obestämda, obegränsade och sammanflödande, de
ljuva villor, som födas i det dunklas sköte, o,
vad är solen med sitt gyllene sken, dagen med
sina klara föremål, sina kalla sanningar mot detta!
Sorgbarn följde fader och moder. Den lilles
ansikte glänste. En okänd makt rörde sig i hans
barm och tvang honom sjunga. Sången ljöd,
som vore han endast för andarne, som sväva
genom natten.
De kommo till kullen vid bäcken; han var
ej långt från grottan. Erland och Singoalla satte
sig vid kullens fot på gräsmattan, där de fordom
suttit; men leka, men plocka blommor kunde de
ej; domnande vilade de mot varandras skuldror;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
