Sorgbarn återkom till slottet, medan priorn och riddaren ännu sutto i dystert samtal vid bordet i tornkammaren. Sorgbarn fyllde deras bägare, och priorn tömde sin med förtröstan, emedan den räcktes honom av en from pilgrim.
Efter måltiden återvände priorn till klostret. Varken han eller riddaren hade med fru Helena eller husfolket talat om det hemska budskap, som kommit från gränsen av Norge, ty de ville icke i förtid skrämma någon.
Följd av Sorgbarn gick riddar Erland till tornkammaren, för att
njuta nattens vila. Sorgbarns hjärta skälvde, ty han hade i riddarens
dryck blandat Assims hemlighetsfulla frön; hans hjärta skälvde, ty han
skulle denna natt medels det, som Assim och Singoalla kallat den
hemliga kraften, föra sin fader till sin moder. Denna kraft är i våra
dagar allmänt känd och likväl ännu en icke avslöjad gåta. Vår tids
Men innan Mesmer uppdagade den, var den som tillvarande känd och använd av Indiens braminer och av folket från Assaria. Men folket från Assaria forskade icke; det använde kraften helt enkelt, och lät den vara vad den var och vad den är: en gåta.
Sorgbarn var i högt mått begåvad med den hemliga kraften, det hade hans moder rönt. Då hennes hjärta slets av kval, och sömnen flydde hennes läger, plägade Sorgbarn stryka över hennes ansikte med sina händer, och sömnen kom, och hjärtat vaggades till några timmars ro.
Nu sover riddaren: det höres av hans andedrag. Sanduret viskar. Stjärnorna blicka in genom tornfönstret. Sorgbarn stiger upp från sin matta och smyger med ljudlösa steg till Erlands säng. Den lilles hjärta är i våldsam rörelse. Hans händer lyftas tvekande. De sväva som skuggor över riddarens panna ned mot hans bröst. Sanduret viskar alltjämt. Stjärnorna blicka genom tornfönstret. Det är tyst; även riddarens andedrag hava tystnat. Han vilar i sängen, lik en död, och stjärnljuset darrar på hans bleka panna. Som skuggor sväva Sorgbarns händer över riddarens ansikte; de sväva över hans ansikte som tysta skuggor. Då reser sig riddaren upp. Sorgbarn far tillbaka, uppgiver ett halvkvävt rop och kastar sig på knä. Riddarens ögon äro lykta.
-- Herr Erland, viskar Sorgbarn, jag ville dig icke illa. Vredgas ej!
Riddaren svarade ej.
Då märkte Sorgbarn, att kraften verkat. Han steg upp och sade lugnt:
-- Riddare, du skall lämna bädden och följa mig!
-- Vart vill du föra mig, Sorgbarn?
-- Du skall snart få veta det.
Riddaren klädde sig. Sorgbarn fattade hans hand.
De stego ned för torntrappan och kommo genom en bakport till stranden, där riddarens fiskarbåtar lågo. I den minsta av båtarna rodde honom Sorgbarn över sundet med så tysta årtag, att väktaren svårligen kunde ihöra det, fattade så hans hand och förde honom in i skogen.
Den hemliga kraften verkade så, att riddarens vilja, så stark och oböjlig hon annars var, fogade sig efter gossens, ja, sammansmälte med denna till en. Riddarens själ såg in i Sorgbarns, såsom den trogne tjänaren ser i sin herres ögon, vad han vill, tänker och känner. Snart skulle den hemliga kraften verka än djupare. Som i det växande trädet årsringarna bilda sig kring kärnan och torka, i den mån nya sådana lägga sig omkring de gamla, så växa omkring det mänskliga väsendets kärna årsringar av lidelser, känslor och tankar, som var efter den andra formas, medan nya lidelser, känslor och tankar lägga sig utomkring de vissnade och saftlösa. Men själens äldsta årsringar äro dock de, som ligga närmast hennes kärna; därför äro barndomens minnen så ljuva: de äro närmast andens hjärta. Medan nu gossen förde Erland mellan skogens stammar, trängde den hemliga kraften allt djupare in i hans väsen, från årsring till årsring, och allt efter som hon inträngde, livades på nytt de vissnade och förgätna lidelserna, svällde de åter av sav ur minnets rot. Erland vart densamme han var för tio år tillbaka, då han plockade blommor vid bäckens rand med den bruna flickan. Skuggan, som dvalts i hans själs avgrund, steg upp i känslans ljusaste dager; ungdomskärlekens känsla, den ljuvaste, den som annars aldrig återvänder, ilade genom hans varelse, och han tänkte, han kände Singoalla.
-- Sorgbarn, sade riddaren, då de hunnit ett stycke in skogen, låt oss sitta ned och vila. Natten är skön. Ser du stjärnan, som glänser där uppe över ekens topp? Jag älskar dig som en son, som om du vore min lille Erland; ja jag älskar dig mer, bleka barn, och jag ser i din själ, att du älskar mig. Det är så skönt, så friskt i natten. Vart för du mig, Sorgbarn? Jag följer dig till världens ände.
-- Jag för dig till min moder.
-- Bor din moder i skogen?
-- Ja.
-- O, att du vore min son! Är du icke min son?
-- Jag är din son, svarade Sorgbarn, häpen, rörd och förvirrad över dessa ljuva ord.
-- Vem är din moder? Är det Singoalla... Singoalla... Singoalla?
Klangen i hans stämma vart mildare och mildare.
-- Ja, min moder är Singoalla.
-- O Gud! sade riddaren, och tårar sipprade ur hans halvslutna ögon, jag är så lycklig. Älskade son, vi igenkände jag dig icke genast? Du har varit främling i din faders hus, du har lidit mycket av hans orättvisa vrede. Jag ser dock i din själ att du icke hatar mig; nej, du älskar mig och är säll av mina ord. Kom, Sorgbarn, jag vill gå till din moder.
De fortsatte vandringen. Sorgbarn ryste i natten... ryste av sällhet, ty så kan även ske, då sällheten kommer, som en flod av solljus inströmmar i ögon, som, förut blinda, brådöppnats... ryste av en hemsk känsla, ty riddaren var så blek, så förändrad, hans röst så andelik. Det var som ett bländverk, som om en främmande själ talat ur hans mun.
De stannade framför klippbrottet. Sorgbarn fattade sin faders hand och förde honom in i labyrinten. Ett eldsken lyste, det försvann igen, ty en klippvägg skymde det, men snart visade det sig åter. Det kom från grottan.
-- O, jag darrar, mumlade riddaren. Bor min själs älskade i dessa klippor?
Ljuden av riddarens och pilgrimens steg genljödo och förebådade den ensliga bostadens invånare deras ankomst. Singoalla satt på mossbädden, eldskenet flämtade på de fuktiga klippväggarna och spred en bedräglig rodnad över hennes kinder. Även Assim satt på sin förra plats, med korslagda armar. Han hade nyss slipat svärdet mot en berghäll; nu hängde det blottat i hans bälte.
-- Hör, viskade Singoalla, som allt från skymningens inbrott lyssnat och väntat, väntat och lyssnat, hör! De komma. Assim, gå då! Assim steg upp.
-- Jag stannar i skuggan, sade han. Om du vill, att han skall dö, så rör i elden; det är tecknet. Mitt svärd är skarpt, min hand säker, ett oväntat hugg skall fälla den vilda isbjörnen.
-- Gå, gå! viskade Singoalla. Assim försvann.
I nästa ögonblick inträdde riddaren och Sorgbarn. Singoalla stod framför Erland. Hon betraktade honom... Vem kan skildra en blick som denna? En levnad med alla dess öden, fröjder och sorger, med hela dess rika skatt av lidelser och känslor kan sammandraga sig i en blick, såsom linsen samlar solens alla strålar i en brännpunkt. Det förflutna, närvarande och kommande kunna sammansmälta i en blick. De sammansmälte i Singoallas till en enda fråga, stolt och förkrossande och dock bävande.
Det var en fråga om hågkomst eller förgätenhet, om kärlek eller hat, om tårar eller blod. På sina halvslutna ögonlock förnam riddaren en brännande känsla av denna blickande fråga.
-- Singoalla! hördes Erlands röst.
Den ton, vari detta ord klang, svarade på allt vad Singoallas själ frågat. Han kom med hågkomst, kärlek och bön om förlåtelse. Huru kunde hon då krossa honom med ord om mened, hämnd och död? Singoallas huvud sjönk ned mot hennes barm, hennes pannas vemod dolde sig i de magra, genomskinliga händerna.
-- Singoalla, upprepade Erland, och tårar framträngde under hans ögonfransar...
Singoalla svarade ej; hon stod likt en blek bildstod, men hennes barm och suckar förrådde liv.
Riddaren lyfte Sorgbarn i sin famn och gick ett steg mot Singoalla. Deras huvuden lutades mot varandra: Erlands bruna lockar blandade sig, som fordom, med de svarta böljor, som svallade kring Singoallas panna.
Det är tyst i grottan. Var äro nu kvalen, vreden, de bittra minnena, som bodde där inne, de hemska suckar, som genljödo där, de vilda rop, som gåvo sig luft ur Singoallas bröst, då hennes förtvivlans börda vart henne odräglig? Nu hördes endast enstaka snyftningar. Erland lägger sin arm kring Singoallas liv och viskar -- hon hör icke vad, men det ljuder, som när en vindfläkt vaggar sig till ro i björkens krona.
Men utanför grottan glimma Assims ögon. Han skär tänderna av smärta. Han vill Singoallas lycka, men för honom, den förskjutne, att se denna lycka! Bättre vore det för honom att dö i eld.
Singoalla för sin hand över Erlands ansikte; hon frågar viskande, med tårfyllda ögon, ömma underliga frågor:
-- Vi är du så blek, Erland? Varför vissnade dina kinders rosor? Vart flydde din ungdom? Jag drömde, att du ännu var sjutton år. Erland, har du lidit?
-- Var har du varit så länge, Singoalla? frågade Erland tillbaka. Minns du vår lyckas hem, där granen susade, där bäcken sorlade? Ack, granen susar än, bäcken sorlar än. Det förflutna har återvänt, vi äro åter unga. Kom, Singoalla, låt oss leka och plocka blommor vid bäckens rand! Mötestiden är ju inne; himmelens stjärnor blinka! Ser du dem icke?
Erland fattade Singoallas hand och förde henne ur grottan. Knappt tänkande, endast saligt kännande, följde honom Singoalla. Hon vandrade med sänkt panna i svärmisk dröm vid sin riddares sida. Hon såg ej stjärnorna, ej träden, mellan vilka hon skred. O, slute aldrig denna sällhet! Låt dem leka vid bäcken och dö, innan morgonen kommer med sin kalla dager och sin grymma verklighet! Natten, drömmen, svärmeriet, de flämtande skuggorna, de blinkande stjärnorna, det obestämda, obegränsade och sammanflödande, de ljuva villor, som födas i det dunklas sköte; o, vad är solen med sitt gyllene sken, dagen med sina klara föremål, sina kalla sanningar, mot detta!
Sorgbarn följde fader och moder. Den lilles ansikte glänste. En okänd makt rörde sig i hans barm och tvang honom sjunga. Sången ljöd som vore den endast för andarna, som sväva genom natten.
De kommo till kullen vid bäcken; den var ej långt från grottan. Erland och Singoalla satte sig vid kullens fot på gräsmattan, där de fordom suttit; men leka, men plocka blommor kunde de ej; domnande vilade de mot varandras skuldror; de kunde ej tala, endast sucka och känna varandras närvaro, halvt vakande, halvt drömmande.
Men Sorgbarn satte sig vid bäckens rand, skådade stjärnorna, som speglade sig däri, och sjöng för dem.
Så skredo stunderna, och stjärnorna, den ena efter den andra, slocknade i västerns töcken. Grå dimma blandade sig med mörkret; marken fuktades av arladagg.
Då gick Sorgbarn till sin fader, lade sin hand på hans skuldra och sade till honom:
-- Natten lider. Stig upp och följ mig!
Riddaren vaknade smärtsamt ur sin halvslummer, hans vilja var underdånig Sorgbarns; han måste lyda.
Detta gjorde Sorgbarn, ty det var redan långt förbi midnatt, och den hemliga kraften, genom vilken Sorgbarns själ rådde över riddarens, började slappas. Det kände gossen av kyla och matthet i sina lemmar.
-- Moder, sade han till Singoalla, kom! Jag är matt och fryser. Vi måste skynda.
-- Säg farväl, o moder. Vi måste skynda, upprepade Sorgbarn ängsligt.
Singoalla steg upp.
-- Farväl, viskade hon till riddaren.
-- Nej, nej, sade riddar Erland; här skola vi stanna evigt.
-- Vi träffas åter. Farväl!
-- Fly, moder! Stanna ej! bad Sorgbarn.
-- Kom, sade gossen; du skall följa mig, fader.
Och Sorgbarn fattade hans hand, och han måste följa. Med skyndsamma steg återvände de till slottet, rodde över sundet, gingo uppför torntrappan och trädde in i kammaren.
-- Tag av dina kläder och sov! befallde Sorgbarn. Riddaren lydde. Sorgbarn svepte sig i sitt täcke, lade sig på sin matta och somnade genast.
Sanduret viskar, de bleknande stjärnorna blicka in i tornkammaren, riddaren sover i sin säng, pilgrimen på sin matta.
En timme därefter börjar dagningen. Fåglarna stämma upp sin sång;
tjänarna på slottet vakna; från skogen ljuder redan den idoge
nyodlarens yxa.
