Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dagningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
överväldigat ögat som en uppenbarelse från en
annan värld, om den ej tillika genomskimrats av
ett något ur denna världen, men ur det
outgrundligaste djupet i den – något av furuskogens sus
och stjärnenattens mystik, något trolskt och
natursymboliskt ...
Grottan var prydd med höstens sista rosor.
Assim hade tänt elden på äriln. Singoalla hade
sagt honom, att han nu gjorde det för sista gången,
och Assim hade tigande emottagit den upplysningen.
Singoalla hade bett honom hava allt redo
för uppbrott nästa morgon, och han hade tigande
fullgjort hennes önskan. Nu stod han och stirrade
tigande i elden och såg, huru bränderna mörknade,
kolades och vordo till aska. Han tyckte stundom,
att han såg in icke i härdens eld utan i sitt eget
hjärtas.
Singoalla satt på sin bädd av mossa med
pannan lutad i handen, sänkt i drömmar eller
lyssnande till ljud, som kunde båda ankomsten av de
efterlängtade. Hon kunde sitta så timme efter
timme. Hennes levnad under dessa dagar hade
varit ett sådant bidande. Hon förnam knappt
tidens flykt och aktgav dock på ögonblicken.
Där ute rasade stormen. Då och då fann
en vindstöt väg mellan klipphällarne in i grottan
och hotade att släcka brasan, som lyste henne.
– De dröja i natt länge, sade Assim efter
timmars tystnad. Och då denna anmärkning, som
ej väntat svar, ej heller fick något, sade han till
sig själv, i det han lade några grenar på elden:
Än en liten stund skall lågan brinna. Men snart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
