Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dagningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har hon förtärt sig själv. Det är gott. Vi skola
få ro.
Assim gick till grottans öppning, såg upp
mot himmelen på den bland moln tågande månen
och hörde med njutning stormens sång. Härligare
än under denna natt hade nordanskogen aldrig
tonat, så tyckte han. Han ville giva ord åt vad
han förnam, men kunde icke. Så mycket uppfattade
han dock, att i sången voro sammansmälta
värdighet och vrede, kval och mannamod, dystra
rön och segervisshet.
Men bland dessa toner hördes andra, som
icke voro storm ens. Det ropade ute i skogen: –
Alako, Alako! – och Assims anlete, som uttryckt
något svärmiskt och drömmande, fick då prägeln
av en helt vaken och lyssnande förvåning. När
han övertygats, att örat icke gäckat honom, sade
han med hög röst till Singoalla:
– Här i skogen äro människor, som åkalla
vårt folks gud!
– Det är genljudet av min bön, sade
Singoalla och lyfte sitt huvud. Jag har bett mitt
folks gud om försakelsens kraft och fått den. Men
hör du icke andra röster i skogen? Hör du icke
Erlands stämma och Sorgbarns?
– Nej.
– Natten är förskräckande för dem, som
kunna frukta. Måhända bävar Sorgbarns hjärta
och förvillar rädslan hans steg. Gå dem till mötes,
Assim, och ledsaga dem hit!
– Här är mycket att röna i natt i skogen,
sade Assim och gick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
