Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dagningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att gråta och att ångra, fast jag icke rätt vet, om
det är endast jag, som förbrutit mig mot någon,
eller om ödet också förbrutit sig mot mig ...
Han tog några steg fram mot Singoalla och
fortfor:
– Stackars kvinna, du sörjer denne gosse,
och du vet kanske icke, att det är jag, som dödat
honom. På min riddareära försäkrar jag, att jag
gärna ville giva mitt liv för att återvinna hans
och stilla din smärta. Men det förmår jag icke
och lovar därför allena vad jag kan hålla: att
aldrig återvända under mitt tak utan, om pesten
skonar mig, kläda mig i tagelskjorta för mina
återstående dagar och leva av växternas rötter
och dagligen bedja Gud om förlåtelse för mig,
syndare. Detta vill jag göra. Jag skall från denna
stund icke återse min hustru Helena och min son
Erland; jag skall övergiva mitt slott och mina
ägodelar samt tillbringa mitt liv som botgörare
här i skogen. Detta kan väl icke giva dig någon
tröst, men det skall hugsvala mig själv; ty att
jag är olycklig, känner jag för varje ögonblick,
ju längre jag betraktar dig, ju mer det klarnar
inom mig, ju bestämdare mina minnen varda, ju
vissare jag övertygar mig, att du ... o Gud!
att du ... ja, jag igenkänner dig, Singoalla ... du
min ungdoms dröm ... min första kärlek ... min
maka!
Förut orörlig som en bildstod lutade sig
nu Singoalla djupare ned över sin sons lik, och
riddaren hörde, att hon grät. Då gick han fram,
upplyfte henne och slöt henne i sin famn. Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
