Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det sades, att ingen kristen Månesköld
kunnat eller velat sjunga under öppen
himmel — ingen före Erland, riddar Bengts
son, gosse ännu. Hans stämma hade man
med förundran hört icke så sällan inifrån
skogsdunklet, där han, rustad med bågen
och jaktspjutet, gärna ströfvade. Han sjöng
besynnerliga tonföljder, vilda och vackra,
helst när suset i tallar och granar var
högstämdt. Han gick ensam, när han
icke ville att Rasmus skytt skulle följa
honom.
Rasmus var skicklig skogsman, väl
förtrogen med de vilda djurens kynnen och
vanor och mäkta lärd i allt, som
vidkommer skogsrån, bergafolk och gastar.
Trägnare sällskap voro för Erland dock två
hundar, stora, lurfviga, med blodsprängda
ögon och skarptandade gap, Käck och Grip,
ogärna sedda af grannarne, af vargarne
ögnade med hungrig och ilsken rädsla.
Från den högste häll, som lutade öfver
sjön, plägade Erland kasta sig i vattnet.
Simma roade honom mest, när blåsten dref
fram öfver fradgande böljor. Folk tyckte,
att det var något oroligt, vildt hos denne
gosse, något efterblifvet hedniskt, något i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
