Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den siste lästimmen med sin lärjunge, lade
vid Extremum hunc Arethusa mihi concede
laborem fanns ännu i den gamle Virgilius.
Men den forne lärjungen var icke mer gosse,
utan en man med allvarlig panna och bleka,
skäggvuxna kinder.
Riddar Erland satte sig vid paterns
sida. Det utanför rasande ovädret, de mot
fönstret slående regnskurarnes vemodiga sorl
stämde samtalet i dyster ton. De båda
männen samtalade om mänskliga tingens
förgänglighet, men då Erland endast såg
det skiftande, flyende, skummande och
försvinnande i tidens flod, pekade patern mot
himmelen och påminde om det
oförgängliga; då Erland yppade, att han
ingenstädes funnit ren metall i människonaturen,
utan alltid slaggblandad, sade patern: »stoft
är stoft, ande är ande. Men äfven här i
stoftet skall anden dock varda herre.
Materien är underkastad ett andevardande,
himmelen skall nedstiga till jorden, och en
ny tid komma för människosläktet.»
»Tror ni det, fromme fader?» sade
Erland. »Måhända är det då byggmästaren,
som nu går öfver jordens grund och rödjer
marken för den nya byggnaden?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
