Statens järnvägar 1906-1931. Minnesskrift i anledning av de svenska statsbanornas 75-åriga tillvaro / Band 2 - Del 3. Bana och byggnader; Del 4. Maskintjänsten; Del 5. Förrådsväsendet; Del 6. Huvudverkstäderna; Del 7. Elektrifiering och elektrisk drift / 314 (1931) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Telegraf och telefon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

första rummet angående tågledningen m. m. Härvid gällde det först att
anlägga ledningar med bättre transmissionsförmåga, kopparledningar i
stället för de för bantelefonen använda järnledningarna. Men därjämte
blev det nödvändigt att vid anordnandet av ett flertal stationer å en och
samma ledning tillgripa ett nytt signalmedel för att kunna anropa en viss
station å linjen, utan att övriga
stationer blevo störda av
anropssignaler, som icke kommo dem vid.

225. Selektor.

Efter en del försök verkställdes år
1914 ett prov å linjen
Malmö—Trälleborg med ett slags
väljareapparater, selektorer, av amerikansk
(Western Electric Co’s) tillverkning.
Denna provanläggning, som endast
omfattade cirka 8 linjestationer på
nämnda 32 km långa sträcka,
lämnade så gott resultat, att den första
större anläggningen av detta slag
kom till utförande år 1916 på den
omkring 200 km långa linjen Stockholm—Hallsberg med cirka 25 stationer.

Erfarenheten från denna anläggning föranledde till ett fortsatt
utbyggande av dylika selektorledningar, som på grund av deras ursprungliga
ändamål inom en trafiksektion fingo benämningen
sektionstelefonledningar. Det visade sig så småningom även nödvändigt att å vissa linjer,
särskilt de elektrifierade bandelarna, malmbanan och Göteborgslinjen,
anordna två eller flera sådana selektorledningar.

Av diagrammet å bild 222 framgår bland annat, att av statsbanelinjerna,
vilkas totallängd vid ingången av år 1931 uppgick till sammanlagt 6 544
km, voro 5 000 km eller cirka 77 procent, utgörande samtliga statsbanor
med undantag av vissa delar av inlandsbanan och norrländska tvärbanor,
utrustade med selektortelefon, som omfattade 6 779 km ledningar med
824 linjestationer.

Anledningen till denna snabba utveckling av selektortelefon är
naturligtvis de stora fördelar, vilka beretts järnvägstjänsten genom detta
kommunikationsmedel, som möjliggör tidsbesparande och direkta
förbindelser mellan tjänstens utövare. Därtill kommer, att de använda
signalmedlen, selektorerna, alltjämt fungera med stor precision och tillförlitlighet,
så att de vunnit allmänt erkännande av järnvägspersonalen.

Det vid statens järnvägar använda selektortelefonsystemet är så ordnat, att
huvudstationen är utrustad med medel för direkt anrop av vilken station som helst och
linjestationerna med medel för mottagandet av dessa anrop. Dessa medel, som
utgöras av ett apparatskåp med tillhörande batterier samt en selektornyckel för
varje station och selektorer med tillbehör, visas schematiskt å bilderna 223 och 224.

Selektornycklarna äro inställda så, att skilda anropssignaler utsändas för varje
station å linjen. Samtliga selektornycklar å huvudstationen äro sammanförda i ett
nyckelskåp, som uppsättes omedelbart intill järnvägens telefonväxel, se bild 226.
Selektorsystemet är baserat på anrop medelst växelströmsimpulser. För själva

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>