Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. STATENS JÄRNVÄGARS MARKFÖRVÄRV 1906—1931
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vederbörande, som gjort utfästelserna, och det andra, då järnvägsstyrelsen
ombestyrt förvärvet.
Det förra fallet har förelegat med avseende å mark för längdbanan
genom Bohuslän, inlandsbanan inom Jämtlands, Västernorrlands och
Norrbottens län (utom linjen Gällivare—Porjus), statsbanan
Järna—Nyköping—Norrköping, Sveg—Brunflo- och Sveg—Hede-banorna, tvärbanorna
Bastuträsk—Skellefteå—Kallholmen och Älvsby—Piteå samt statsbanorna
Morjärv—Lappträsk, Lappträsk—Veittijärvi—Matarengi och
Karungi—Haparanda; det senare ifråga om markförvärv för övriga banor eller bandelar.
I förstnämnda fall hava landsting respektive kommuner antingen
utverkat sig Kungl. Maj:ts tillstånd att, därest godvillig överenskommelse
icke kunde träffas, för statens räkning i den ordning, gällande
expropriationsförfattning stadgade, förvärva den enskilda tillhöriga, för
framdragande av vederbörande statsbana erforderliga mark, eller ock fått
järnvägsstyrelsen tillkommande dylik rätt på sig överlåten.
Den markanskaffning, som landsting respektive kommunerna själva
omhänderhaft, har ombesörjts av för ändamålet tillsatta särskilda
förtroendenämnder.
Dessa nämnder hava därvid i första hand sökt träffa godvillig
uppgörelse om marklösen samt om ersättning för skada och intrång med
vederbörande jordägare och endast, om detta icke visat sig möjligt,
använt sig av expropriationsförfarande.
Uppgörelserna hava i de flesta fall kommit till stånd i den form, att
markägare mot viss köpeskilling, innefattande i förekommande fall
jämväl skadeersättning, genom salubrev överlåtit den för järnvägsbyggnaden
erforderliga marken antingen till landsting respektive kommuner eller
ock till svenska staten genom förmedling av landstingets respektive
kommunernas förtroendenämnder; och hava, därest förstnämnda
överlåtelseform använts, salubreven transporterats på staten.
I regel har markägare, med vilken köpeavtal på detta sätt avslutats,
omedelbart uppburit och i avtalet kvitterat överenskommen gottgörelse,
men det har även förekommit, när marken varit besvärad av
inteckningar, att ersättningen nedsatts hos Konungens befallningshavande för
likviderande.
Där markförvärvet skett genom styrelsens försorg, har proceduren
växlat på grund av den ändring i expropriationslagstiftningen, som under
25-årsperioden ägt rum.
Jämlikt 1866 års förordning angående jords eller lägenhets avstående
för allmänt behov ansågs, enligt rådande rättstillämpning,
expropriationsrätt utan särskild ansökan tillkomma styrelsen, sedan efter
statsmakternas beslut om anläggande av en statsbana Kungl. Maj:t fastställt definitiv
plan för banan; och omfattade denna rätt all den mark, som under
järnvägsanläggningens utförande enligt planen visade sig vara behövlig för
detta ändamål. Det mötte således icke något hinder att omedelbart efter
planens fastställande taga i anspråk den mark, som erfordrades såväl för
all framtid som allenast under byggnadstiden, mot ersättning, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
