Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kolbränslen - Ved som lokbränsle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vilka dock mestadels rätt snart övervunnos. I jämförelse med stenkol är
koksen svårantändlig, men sedan den väl fattat eld, brinner den med
stark hets. Då härjämte fyren måste hållas ganska tjock, är det svårt
att vid behov dämpa förbränningen. Om alltså fyren å ett tåglok
iordningställts att vara väl genombränd till ett tågs tidtabellsenliga
avgångstid, blev det vid fördröjd avgång omöjligt att i tillräcklig grad dämpa
densamma, och var det därför under den tid kokseldningen pågick en rätt
vanlig företeelse, att säkerhetsventilerna »rusade». Efter hand som
lokeldarna blevo mera förtrogna med det nya bränslet, minskades emellertid
denna olägenhet. Den starka hetsen i fyren hade till följd, att
eldstadsvalvens varaktighet rätt väsentligt minskades.
En väsentlig del av koksen levererades i rätt stora stycken, som före
eldningen måste sönderdelas, ett arbete, som var alltför besvärligt att
utföra för hand, särskilt som koksstyckena i en del leveranser voro
mycket hårda. Därför anskaffades för koksens krossning maskindrivna
krossar, vilka utplacerades vid kolstationerna å linjen. Koksen användes
aldrig enbart utan alltid i blandning med stenkol eller stenkolsbriketter,
varvid koksen vanligen utgjorde 33—60 procent av vikten, men det
förekom även, att koksen kunde ökas till 75 procent. Koksen upptog på grund
av sin porositet rätt mycken fuktighet, och när fuktighetshalten var stor,
måste därför koksprocenten minskas eller till och med användningen av
koks tillfälligt upphöra. Då såsom nämnts en koksfyr måste hållas rätt
tjock, var den vanligen ej fullt utbränd, när loket anlände till sin
slutstation. Till följd härav medföljde vid slaggningen en del oförbränd
koks, vilken dock till stor del uppsamlades och kom till nyttig användning.
Sålunda tillvaratogs under år 1918 ej mindre än 5 500 ton oförbränd
koks, efter bränslevärde och då gällande pris motsvarande ett värde av
nära en halv miljon kr.
Av de många olika slag av stenkolsbränslen, som kommo till
användning under krisåren, må till sist omnämnas spetsbergskol, levererade från
A.B. Spetsbergens Svenska Kolfält. Dessa kol, vilka hade ett relativt
högt bränslevärde, voro i regel mycket stybbiga och medförde till att
börja med vissa svårigheter vid eldningen, i all synnerhet i oblandat
tillstånd. Genom uppblandning med svenska eller vissa utländska stenkol
erhölls emellertid sedermera ett gott resultat. Spetsbergs kolen började
levereras under år 1918, och fortgick leverans av sådana till under år
1925. Sammanlagda förbrukningen hade då uppgått till något över
350 000 ton.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
