Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektrifieringen av linjen Stockholm—Göteborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av dygnsreglering, genom sammanbindning av Trollhätte och Älvkarleby
kraftverk, möjliggörande tillförsel av kraft från Västerås vid exceptionell
vattenbrist, samt genom utbyggnad av statens vattenfall vid Lilla Edet. De
båda förstnämnda åtgärderna kunde tillgodose behovet av trefaskraft
under ett flertal år, under förutsättning att någon kraft ej avyttrades för
nya elektrokemiska ändamål. En första utbyggnad av Lilla Edet kunde
vara färdig i början av år 1923. Härför erfordrades emellertid, utöver
tidigare för sådant ändamål anslagna 5 1/4 milj. kr., ytterligare 9 1/4 milj. kr.
Denna kraftstation skulle utföras för cirka 21 000 kilowatt inkl. reserv.
En svårighet förelåg emellertid däruti, att järnvägsstyrelsen utgått ifrån,
att kraften skulle tillhandahållas vid Trollhättan såsom enfasström, ehuru
Trollhätteverket var utrustat för trefasström.
Visserligen vore det teoretiskt tänkbart, att den nya kraftstationen vid
Lilla Edet försåges med enfasmaskineri, men skulle detta föranleda den
olägenheten, att belastningskurvan för denna station bleve av annan typ
än för Trollhättestationen, vadan man icke utan komplicerade åtgärder
kunde hålla samma tappningsplan för båda stationerna, något som dock
vore nödvändigt, för så vitt intet vatten skulle gå förlorat.
Vattenfallsstyrelsen ansåge därför, att man, ifall enfasströmmen skulle levereras från
Trollhätte kraftverk, måste räkna antingen med en ändring av den
nuvarande kraftstationen eller med uppsättning av en omformarestation,
vilket senare alternativ vattenfallsstyrelsen för sin del ansåge lämpligast.
Vid en fortsatt utbyggnad av Trollhätteverket hade styrelsen dock för
avsikt att eventuellt installera direkt turbindrivet enfasmaskineri för
tillgodoseende av en del av järnvägens kraftbehov. Kostnaden för
omformarestationen med tillhörande anläggningar uppskattade
vattenfallsstyrelsen till cirka 3 milj. kr.
Beträffande Motalastationen framhöll vattenfallsstyrelsen, hurusom
denna, såsom den projekterats, icke ensam vore i stånd att lämna kraft
för järnvägsdriften, i synnerhet som den till en del måste tagas i anspråk
för statens industrinät. Därför vore det nödvändigt att för järnvägens
elektrifiering utbygga statens vattenfall vid Råby och Malfors, vilka
vattenfall vid jämn tappning beräknades kunna lämna normalt 5 500 kilowatt
och vid exceptionellt lågvatten 3 100 kilowatt före Vätterns reglering samt
respektive 8500 och 5 000 kilowatt efter Vätterns reglering. Av dessa
kraftmängder föllo 22 procent på Råby- och 78 procent på Malforsstationen.
Emellertid vore att märka, att hela detta kraftbelopp icke fritt
disponerades av staten, enär vattenfallsstyrelsen vore förpliktad att för all framtid
tillhandahålla vissa kraftbelopp till Norrköpings stad m. fl. konsumenter.
Beloppet av den sålunda disponerade kraften kunde beräknas till cirka
2 400 kilowatt dygnskraft. Detta medförde, att vid lågvatten man måste
räkna med att för beredande av erforderlig kraft åt järnvägen taga i
anspråk ersättningskraft från trefasnätet och i sista hand från
ångreserv-stationen i Västerås. Särskilt gällde detta tiden innan Vättern bleve
reglerad. Kostnaden för kraftstationerna vid Råby och Malfors beräknade
vattenfallsstyrelsen preliminärt till 16 milj. kr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
