Statens järnvägar 1856-1906. Historisk-teknisk-ekonomisk beskrifning / Del 1. Historik / 8 (1906) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om uppkomsten af järnvägar. Af Byrådirektören K. G. A. Welin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

försökte alla upptänkliga medel att öfvervinna denna förmenta brist. Det
kostligaste af dessa försök var väl det, som engelsmannen Brunton gjorde, då
han år 1813 konstruerade sitt beryktade »bakbenslokomotiv», hvaraf en
afbildning synes i fig. 8. Försöket med Bruntons uppfinning slog illa ut.
De starka stötar, som »benen» gjorde vid sina försök att drifva fram
lokomotivet, orsakade ångpannans
explosion. Några af de tillstädeskomna
åskådarna blefvo därvid allvarligt
skadade.

8. Bruntons bakbenslokomotiv.

9. Blenkinsops lokomotiv.

Ett mera beaktansvärdt uppslag
gjordes af Blenkinsop vid
Middletonkolverken nära Leeds. År 1811
uttog han nämligen patent på en
kugghjulsmaskin (fig. 9), som visade
sig kunna draga 15 ton uppför en
stigning af 1 : 15 med 16 km fart
i timmen.

Samma år som Bruntons olyckliga
experiment gjordes, konstruerades
af Blacket, ägare af en kolgrufva vid Wylam, samt grufinspektören
Hedley ett lokomotiv med släta hjulringar. Detta lokomotiv, Puffing Billy
benämndt, gick på åtta hjul och framför sig sköt det en särskild liten
»tender», hvarpå en vattentunna med direkt rörledning till ångpannan var
placerad. Puffing Billy lär hafva gjort tjänst i åtskilliga år men synes icke
hafva fått några efterföljare.

Tiden var emellertid nu mogen för problemets slutgiltiga lösande, och
den man, som löste problemet, var George
Stephenson. Samtidigt med Blacket och
Hedley hade Stephenson, som då var
anställd som maskiningenjör vid Killingworthbanan
i närheten af Newcastle i England, sökt
konstruera hvad han kallade en »gående
maskin». Denna maskin, Mylord benämnd,
afprofvades den 25 juli 1814 och visade sig
därvid kunna draga åtta tungt lastade vagnar
med en fart af inemot 10 km i timmen uppför
en stigning af 1 : 450.

Påföljande år konstruerade Stephenson
en särskildt hvad värmeeffekten angick
förbättrad lokomotivtyp, den s. k. »körmaskinen»,
och kort därefter anlade han för ägarna af kolgrufvorna vid Hetton
i Durham en 12,9 km lång bana. Denna utförde han efter tre olika
system, hvart och ett lämpadt efter terrängens beskaffenhet. För starka
lutningar använde han sålunda fasta ångmaskiner, som drogo fram
vagnarna medels lina. Vid mindre starka lutningar lät han de nedgående
lastade vagnarna draga upp de tomma uppgående, och å den plana

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>