Statens järnvägar 1856-1906. Historisk-teknisk-ekonomisk beskrifning / Del 1. Historik / 28 (1906) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - I. Enskilda Järnvägsinitiativ

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Stockholm–Göteborg och med Vänern, en från sistnämnda hufvudbana i Falbygden
till Jönköping att därifrån fortsättas till hufvudbanan Stockholm–Ystad i
trakten af Eksjö samt en från denna hufvudbana genom östra Småland till
Karlskrona.

Icke ens för Rosens ihärdighet skulle det ha varit möjligt att
åstadkomma alla här uppräknade banor. Men detta var icke heller hans afsikt.
Hufvudsaken var att genom framläggande af en dylik fullständig plan
förebygga de misstag och förluster, som i andra länder föranledts genom
planlöshet och lokalintressens inflytelse på järnvägsfrågan.

Längre fram erkände Rosen, att dessa utan lokal- och sakkännedom
uppgjorda linjer endast utlagts »på måfå». Icke desto mindre finner man
att hans utkast innehöll grundritningen ej blott till västra, östra och södra
samt början af norra stambanan utan äfven till flera bansträckor, som sedan
genom enskild företagsamhet förverkligats.

Genom kunglig resolution af den 27 november 1845, kontrasignerad af
O. I. Fåhræus, medgafs det eller de af Rosen
tilltänkta bolagen rätt att under loppet af de närmast
följande tjugo åren anlägga järnvägar i Sverige,
under villkor bland annat att fullständiga planer
och kostnadsförslag för hvarje bana till Kungl.
Majit inlämnades, innan erforderlig oktroj
meddelades, och senast före 1847 års utgång. Efter
oktrojens meddelande skulle nämnda bolag åtnjuta
full äganderätt såväl till själfva järnbanorna som
till afkastningen däraf; transporttaxorna skulle
bestämmas genom en nämnd, utsedd till hälften af
bolaget, till hälften af Kungl. Maj:t.

O. I. FÅHRÆUS.

Huru litet äfven landets myndigheter vid denna
tid förstodo betydelsen af ett utbildadt järnvägssystem,
framgår tydligt nog af detta regeringsbeslut,
som utan att förbehålla staten inlösningsrätt gjorde utländska kapitalister
till ägare för obegränsad tid af det svenska järnvägsnätet och därmed
äfven till herrar öfver vår industriella framtid. Vårt lands själfständighet
och fria utveckling, ja, vårt oberoende var kanske aldrig mer hotadt än då,
utbrister en af våra främsta järnvägsbyggare vid tanken på de fördärfliga
följder, regeringens obetänksamhet härvidlag kunnat få.

Att så ej skedde berodde närmast därpå, att Rosen snart befanns hafva
tagit sig »vatten öfver hufvudet». De engelska kapitalister och ingenjörer, utan
hvilkas medverkan han föga kunde uträtta, hade vid denna tid genom dåliga
finansiella erfarenheter från sitt deltagande i andra länders järnvägsanläggningar
för tillfället förlorat lusten för nya försök i den vägen, och därtill
kom år 1846 i den engelska penningmarknaden en kris, söm för den gången
omintetgjorde hvarje förhoppning på bistånd af engelskt kapital. Under
sådana förhållanden blef det ej heller möjligt för Rosen att inom den föresatta
terminen – trots upprepad framflyttning af densamma – uppfylla de
föreskrifna villkoren, hvarför ock den honom meddelade rättigheten förverkades.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>