Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - III. Förslag till ett system af statsbanor. Riksdagen 1856-1858
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utkast af år 1845 hade Rosen gått öster om Billingen och söder om
Mälaren, men vid den sedan företagna undersökningen hade han i stället dragit
denna banlinje norr om Mälaren. I Akrells förslag af år 1852 gick linjen
likaledes norr om Mälaren men däremot väster om Billingen.
Den första stora »sträckningsstriden» gällde västgötalinjen. Medan den
ena sidan - »västerbillingarna» - fylkade sig kring den stridbara
Mariestadshöfdingen A. P. Sandströmer och understöddes af 1855 års
järnvägskommitté, fingo »österbillingarna» i sista stunden en ovärderlig undsättning
i Nils Ericson, som inför Kungl. Maj:t förfäktade deras sak bland annat
af hänsyn till den inre västgötabygdens större behof af kommunikationer
och den östra linjens större lämplighet för den södra stambanans blifvande
anknytning. Då härtill kom, att det förstnämnda partiet splittrades
inbördes på två linjer, blef utgången den, att Kungl. Maj:t bestämde sig för den
östra sträckningen, öfver Sköfde, en utgång som skall till den grad ha
grämt Sandströmer, att den rubbat hans hälsotillstånd. Då 1855 års kommitté
afgaf sitt slutbetänkande, hade Kungl. Maj:t redan - den 18 mars 1856 -
efter af Ericson ingifvet förslag fastställt västgötalinjens sträckning från
Göteborg öfver Alingsås till Falköping och Sköfde samt vidare öfver Göta kanal
upp mot gränsen till Närke.
Så mycket mera segsliten blef den nu uppflammande striden, om banan
borde gå söder eller norr om Mälaren. Från Södermanland och
Östergötland hade inkommit framställningar om den förra, från Stockholms stad samt
från Uppland, Västmanland, Värmland, Dalarna och vissa delar af
Norrland om den senare riktningen. Vännerna af den norra sträckningen ansågo,
att ständerna redan uttalat sig för denna riktning genom sina tidigare
beslut rörande Köping-Hultbanan, som från början varit tänkt och i senaste
riksdagsbeslut om anläggning af en hufvudbana mellan hufvudstaden och
Göteborg tydligen varit afsedd som en sektion af nämnda bana och som
äfven enligt kommitténs nu afgifna förslag skulle - om den någonsin
fullbordades - bilda mellanpartiet af densamma mellan punkterna Köping och
Svartå öfre bruk. Att hänsyn tagits till linjen Köping-Hult af en
kommitté, i hvilken Rosen var ledamot, förefaller ganska naturligt. Såsom skäl
uppgafs, att den norra sträckningen trots sin något större längd skulle i följd
af den gynnsamma terrängen ställa sig billigare, blifva till större nytta för
försvaret och kunna påräkna starkare trafik, emedan den ginge fram genom
orter med mera utvecklad rörelse och näringsflit. Att kommittén ej såsom
i Rosens tidigare förslag bibehöll den gemensamma linjen för västra och
norra stambanorna ända till Uppsala motiverades därmed, att detta skulle
alltför mycket förlänga banan mellan Stockholm och Göteborg.
Hvad riktningen af den norra stambanan beträffar, hade staden Uppsala
petitionerat om dess dragning öster om Sigtunafjärden, och en dylik
sträckning i förening med dess nästan rätliniga fortsättning från Uppsala till Gäfle
erkändes också af kommittén såsom den kortaste och billigaste vägen mellan
denna banas slutpunkter. Det oaktadt afstyrkte kommittén en sådan
sträckning och gjorde i stället linjen gemensam för västra och norra stambanorna
från Stockholm öfver Almarestäke till Giresta, hvarifrån den norra skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
