Statens järnvägar 1856-1906. Historisk-teknisk-ekonomisk beskrifning / Del 1. Historik / 70 (1906) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - III. Förslag till ett system af statsbanor. Riksdagen 1856-1858

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jordbruksbefolkning och att dessa »rallare», långt ifrån att, såsom befarats, bidraga
till arbetarproletariatets ökning, efter slutadt värf vände åter till sina hem med
en sparad slant och ökad arbetsduglighet. Emellertid räckte dessa frivilliga
icke till mer än hälften af den arbetsstyrka på cirka 10 000 man, som
numera ansågs erforderlig; den andra hälften borde därför, såsom förut skett
vid stora allmänna arbeten, anskaffas genom arbetskommenderingar ur
arméns manskap, så mycket mer som järnvägsanläggningarna äfven afsågo
att gagna landets försvar.



Det gällde nu närmast att se, om regeringen, där afvikelser förelågo, skulle
bestämma sig för kommitténs eller Ericsons mening. Akrell har berättat,
att konungen, då de kommitterade aflämnade sitt förslag, förklarade sig i allo
gilla detsamma. Det pockande Södermanlandsintresset borde i denna fråga
böja sig för det allmänna, som i första rummet kräfde en stambana norr om
Mälaren. Som skäl för denna uppfattning hade konungen anfört den
gynnsammare terrängen och billigare
anläggningskostnaden, utsikterna till större trafik och till
anläggning af bibanor upp till bergslagen samt banans
partiella sammanfallande med den fullbordade
delen af linjen Köping–Hult, hvarigenom statens
uppoffringar skulle begränsas.

L. T. ALMQVIST.

Fjorton dagar efter detta samtal - fortsätter
Akrell upprörd - öfverlämnade regeringen till den
nyss samlade riksdagen Ericsons förslag, redan
tryckt, hvaremot kommitténs betänkande ej blef
tryckt eller ens fick tryckas – och sålunda icke
heller någon möjlighet till jämförelse medgafs –,
förrän allt var beredt till fördel för det i den
kungliga propositionen upptagna Ericsonska förslaget.
Som Ericson aldrig begagnat sin rättighet att
deltaga i kommitténs förhandlingar, hade denna hvarken haft tillfälle att
försvara sin mening eller att taga del af hans, och icke heller efteråt kunde
kommittén få tillfälle att yttra sig om Ericsons förslag, enär den upplöstes
några dagar efter dess afgifvande.

Ericsons betänkande är dateradt den 18 november 1856, regeringens
järnvägsproposition den 28 i samma månad, således ett par veckor före det
kontrasignanten J. F. Fåhræus öfverlämnade sitt departement åt statsrådet L. T.
Almqvist. Den är helt och hållet byggd på de i kommitténs och Ericsons
förslag uttalade principerna; där dessa förslag afveko från hvarandra, anslöt
den sig fullständigt till Ericsons. Västra stambanan skulle alltså dragas
genom Södermanland, den norra öster om Sigtunafjärden till Uppsala och sedan
till Sala. Längre än dit hade inga undersökningar företagits, och längre än
dit gick för närvarande ej det kungliga förslaget, ehuru det för öfrigt gillade
de därifrån föreslagna utgreningarna så åt norr (till Gäfle–Dalabanan) som
åt väster (till Frövi) och söder (till Västerås). Att regeringen i Ericson såg
en ny Pompejus, för hvilken ingenting kunde misslyckas, visade den allra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>