Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - III. Förslag till ett system af statsbanor. Riksdagen 1856-1858
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
järnvägarnas landsfördärflighet, nu täflade med motionärer ur de andra stånden
i framläggandet af järnvägsförslag.
I afseende på den ekonomiska sidan märktes förslag dels af generalmajoren
friherre J. V. Sprengtporten att delvis utgifva statsobligationer på så
ringa belopp som 20 rdr for att göra den stora allmänheten delaktig i
statslånen och uppsamla småkapitalen i landet, dels af bondeståndets vice
talman Anders Andersson från Skaraborgs län att till järnvägsbyggandet
använda hela den skatt, som utgick för tillverkning och försäljning af brännvin.
Innan järnvägsfrågans behandling i statsutskottet och hos riksstånden
skildras, torde det vara lämpligt att beröra den våldsamma strid, som nu
utbröt i pressen, sedan det kungliga förslagets innebörd blifvit bekant.
Att regeringen i väsentliga punkter tillbakasatt kommitténs förslag, som
dock uppburits af landets främsta topograf (Akrell), af chefen för styrelsen
öfver rikets väg- och vattenbyggnadsarbeten (Sydow) samt af järnvägssakens
erkända banbrytare i Sverige (Rosen) och som därtill i hufvudsak
återupptog samma Akrellska system, som regeringen vid föregående riksdag
framlagt – att detta nu i flera stycken skjutits undan för att lämna rum för några
lösa hugskott af en man, som endast var känd som en skicklig verkställare,
det var mer än som kunde förlåtas – åtminstone af de kommitterade själfva
och dem, som hade något intresse af de åsidosatta järnvägslinjerna. Förutom
i en mängd ströskrifter utgöto de missnöjda sin vredes skålar i otaliga
tidningsartiklar, och Akrell vill till och med veta, att endast en tidning tog
Ericsons och regeringens förslag i försvar.
Klandret mot sistnämnda förslag gällde i första rummet, att det ej
tillräckligt såg rikets försvarsbehof till godo. Det vore lika lätt för en fiende
att från Roslagen afskära norra stambanan som att vid Södertälje afskära den
västra. Därjämte vore Ericsons linjer både längre och dyrare än Akrells.
För ungefär samma anläggningskostnad levererade den förra en banlängd af
blott 154, den senare af nära 163 mil. Mot hans kostnadskalkyl rörande de
tre hufvudbanorna närmast Stockholm ställdes andra, som gåfvo ett motsatt
resultat. Sedan han förut förlängt västgötalinjen genom att draga den öster
i stället för väster om Billingen, ville han nu förlänga banan till Gäfle
genom en lång omväg inåt landet och vägen norr om Mälaren till
Köping–Hultbanan genom en stor båge öfver Sala, som genomgick ödebygderna i
norra Uppland och Västmanland. Medan kommittén föreslog en linje, som
framgick genom det folkrika kustlandet med en rad af städer och därför
skulle erhålla vida större trafik, tycktes Ericson hysa en panisk skräck för allt
hvad städer och fruktbara kustbygder hette.
Som man finner framskymtar i denna argumentering den principen, att
järnbanor borde företrädesvis framdragas genom orter med redan utvecklad
rörelse och närmaste utsikter till god trafik. Häremot kunde invändas, att
hufvudorsaken till att sjöarnas och vattendragens kustbygder ägde större
befolkning och odling i regeln just var deras tillgång på goda samfärdsmedel och
att en efterblifven bygd genom att få samma behof fylldt på artificiell väg
mången gång kunde nå en lika hög utveckling. Då härtill kommer, att en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
