Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - III. Förslag till ett system af statsbanor. Riksdagen 1856-1858
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
järnväg utmed en redan befintlig vattenväg aldrig kan få »rayon» på mer än
ena sidan, enär den på andra sidan, så länge sjöfarten pågår, har en
öfvermäktig konkurrent, så kunde och måste med stigande erfarenhet af detta
förhållande uppstå en ny princip, att nämligen lägga järnbanorna så långt bort
från förut befintliga vägar, som utsikten till framdeles blifvande odling
medgifver. Det är denna omkastade princip, efter hvilken vårt järnvägssystem
sedermera i stort sedt bestämts, som hos Ericson framträder »i den paniska
skräck för vattenleder och städer», hvilken ådrog honom så mycket gyckel af
denna tids broschyrförfattare.
Det säger sig själf, att den oförbränneliga banan Köping – Hult äfven i detta
sammanhang skulle vara med. Det klandrades – säkert icke utan fog –
att Ericson alldeles ignorerat denna sträcka, som dock ursprungligen varit
afsedd att blifva centralstycket i västra stambanan; det var oviljan mot denna
bana och dess utländska delägare, som i främsta rummet framkallat
gensägelserna mot västra stambanans annars allmänt förutsatta dragning norr om
Mälaren. Denna ovilja borde dock ej få drifva sitt spel därhän, att man
endast för den skull och därför att Köping–Hult fanns gaf statsbanorna
en felaktig riktning. Motsidan – »Södermanlandspossessionaterna» –
omvände denna sats så, att nämnda bana icke borde förrycka det svenska
järnvägsnätets ändamålsenliga anordning. Ja, man gick i stridens hetta ända
därhän, att kommittéledamöterna sades ha blifvit besoldade af ägarna till
banan Arboga - Örebro.
Det starkaste klandret drabbade Ericson för hans äfventyrliga »kapris»
att sammanknyta norra och västra stambanorna i hufvudstaden vid en
gemensam bangård. Troligen, menade man, skulle hela detta projekt aldrig kunna
utföras, och äfven om så kunde ske, skulle det säkert komma att sluka
oerhörda summor – vida öfver de beräknade tre miljonerna – och därtill utan
någon nytta, då det mellan Uppland och Södermanland icke gick någon
transitotrafik. En dylik anläggning skulle dessutom förstöra inloppet till staden
och försvåra gatutrafiken. Platsen för centralbangården vid stranden af Klara
sjö skulle ej utan oerhörda kostnader kunna utfyllas och vore i hvarje fall
olämplig, enär den ej låg vid Saltsjön och sålunda ej stod i omedelbar
förbindelse med sjötrafiken. Att detta förslag ändock tillvunnit sig beundrare,
skylldes på svenskarnas kända svaghet för det glänsande och öfverdådiga liksom
tilliten till Ericson på deras vana att tro den vara snille i allt som var det i ett.
Till allt detta kommo de finansiella betänkligheterna, hvilka visserligen
lika mycket drabbade det ena som det andra förslaget. Genom antagande
af den kungliga propositionen skulle Sverige visserligen få proportionsvis
större järnvägslängd än något annat land i Europa men också – i förhållande
till årsinkomsten – större statsskuld än de flesta. 115 miljoner
motsvarade fem gånger hela vår årliga statsinkomst. Att ränta och amortering
å detta ofantliga belopp måste tagas af skattemedel, var redan offentligen
erkändt. Om nu banorna ej ens gåfve nog behållning för drift och underhåll,
som, beräknade till 5–6 procent af anläggningskostnaden, belöpte sig till en
6–7 miljoner, och äfven denna brist måste fyllas genom beskattning, kunde
detta allt ådraga staten en årlig utgift på 10 miljoner rdr, motsvarande en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
