Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - V. Påbörjandet af östra, norra och nordvästra stambanorna. Riksdagen 1862-1863
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
företräden hade bolaget tillika anhållit om föranstaltande af förnyad
sakkunnig och opartisk undersökning af de föreliggande alternativen.
I enlighet med denna begäran förordnade Kungl. Maj:t den 7 mars 1862
en kommitté under ordförandeskap af landshöfdingen i Jämtlands län A. G:SON BENNICH att utföra den önskade undersökningen. Bolagets förhoppning att på denna väg få all tvekan rörande lämpligaste riktningen undanröjd blef dock grymt gäckad, i det att kommitténs utlåtande, som afgafs den 17 juni samma år, genom mängden af nya uppslag i stället bidrog att änmer intrassla frågan. Ett slags majoritet förenade sig dock om att förorda
sträckningen öfver Almarestäke väster om Sigtunafjärden till Örsundsbro,
med grenbana därifrån till Uppsala, samt ifrån Örsundsbro till trakten af
Sevalla kyrka och vidare till Sala äfvensom från denna stad till Korsnäs
station å Gäfle-Dala järnväg. Som skäl för denna riktning angafs, att den
genomgick de folkrikaste och fruktbaraste orterna och skulle blifva till största
gagn för såväl jordbruket som bergshandteringen. Den nya afböjningen åt
sydväst till Sevalla afsåg att underlätta en järnvägsförbindelse dels mellan
hufvudstaden och Västerås samt öfriga orter västerut, dels mellan Sala och
Västerås. Från Sala till Korsnäs följde förslaget den uråldriga Dalatrafikens
stora strömfåra. Sistnämnda anknytningspunkt till Gäfle-Dalabanan var
vald efter Dalarnas önskan, men i strid med de norrländska landskapens,
som yrkade på Storvik längre åt öster. Norrlands egentliga och naturliga
stambana vore Östersjön; Dalarna däremot saknade naturliga farleder.
Kostnaden för sträckningen Stockholm-Örsundsbro-Sevalla-Sala jämte
grenbanan Örsundsbro-Uppsala trodde kommittén sig, ehuru utan särskild
undersökning, kunna anslå till föga mer än kostnaden för linjen Stockholm
-Uppsala-Sala öster om Sigtunafjärden. Linjen Sala-Brovallen-Korsnäs,
ehuru något längre än Sala-Brovallen-Robertsholm, ställde sig öfver en
half miljon billigare än denna. Till expropriationskostnader och
erforderlig jordupplåtelse hade jordägare utmed de båda linjerna från Stockholm
till Sala såväl som städerna Uppsala och Sala hvar på sitt håll erbjudit sig
att bidraga.
Betydelsen af kommitténs utlåtande reducerades väsentligen däraf, att
endast två af dess sju ledamöter ovillkorligt omfattat den föreslagna
riktningen i hela dess längd. Där saknades hvarken uttalanden för linjen
öster om Sigtunafjärden till Uppsala och Sala eller - af dem som förordade
en linje väster därom - för den af föregående järnvägskommitté
undersökta sträckningen från Örsundsbro till Sala. Till anknytningspunkt på
Gäfle-Dalabanan föreslogo tre af de kommitterade stationen Storvik,
belägen ungefär midt emellan Gäfle och Falun.
1862 års järnvägskommitté var ingen beundrare af sina föregångare. Den
formligen berömde sig af att i motsats till dessa ej hafva ledts af några
allmänna principer, och om den ändå i någon mån bröt mot denna regel,
var det blott för att i motsats till Ericson förfäkta den satsen, att järnvägar,
parallella med mycket trafikerade segelleder, först af alla borde utföras och
att deras främsta syfte ej vore att frammana rörelse, där sådan ej fanns, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
