Statens järnvägar 1856-1906. Historisk-teknisk-ekonomisk beskrifning / Del 1. Historik / 103 (1906) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - V. Påbörjandet af östra, norra och nordvästra stambanorna. Riksdagen 1862-1863

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att tjäna en redan förefintlig. Denna teori framkom tydligen för att försvara
norra stambanans dragning åt väster genom en af Mälarens vikar nästan
kringfluten bygd.

Den underliga kommittémajoritetens resultat blef föremål för skarp kritik,
icke blott i reservationerna - särskildt Bennichs och grefve H. A. TAUBES
- utan ock i broschyrer och tidningar. Det anmärktes., att man här
återfann alldeles samma synpunkter som några år förut behärskat förfäktarna
af västra stambanans dragning norr om Mälaren, och att man därför börjat
denna specifikt norra stambana med att lägga den nio mil i västlig riktning.
I stället för en stambana hade man föreslagit endast en ortbana. Till
förmån för Upplands och Västmanlands kustbygd vid Mälaren hade man offrat
det i kommunikationshänseende vida sämre lottade uppländska inlandet,
för Dalarnas anspråk Norrlands, som därigenom skulle afskäras från all
utsikt på norra stambanans fortsättning norr om Gäfle-Dalabanan. Bristen
på principer uppenbarade sig ock i en rad af motsägelser, och tidigare
noggranna undersökningar rörande resurserna inom de konkurrerande
banornas »rayoner» lämnades utan afseende, där de
ej passade för ändamålet.

H. G. LAGERSTRÅLE.

Då frågan den 21 november 1862 förekom i
statsrådet, erhöll den en om möjligt ännu
egendomligare behandling än i kommittén. Civilministern
H. G. LAGERSTRÅLE, med hvilken Gripenstedt och
två andra statsråd förenade sig, tillstyrkte
alternativet öster om Sigtunafjärden till Uppsala och
vidare till Sala och Storvik, hvilket betecknades som
lämplig slutpunkt för norra stambanan. Kommitténs
förslag - Sevallalinjen - förordades blott af
krigsministern och två andra statsråd. De tre återstående
konseljledamöterna - DE GEER, MANDERSTRÖM och
VON PLATEN - ansågo två banor genom Uppland
behöfliga, en på hvardera sidan om
Sigtunafjärden. Konungens beslut utföll till förmån för Sevallalinjen, sålunda i
strid med ej mindre än sju bland hans rådgifvare. För utförandet af
sträckan Stockholm-Örsundsbro-Uppsala begärdes af riksdagen ett anslag
på 5 850 000 rdr.


Bland de motioner i frågan, som statsutskottet hade att behandla i
sammanhang med den kungliga järnvägspropositionen, märktes ett förslag af
K. J. E. HEIJKENSKJÖLD att förmedla motsatserna genom norra stambanans
sträckning öster om Sigtunafjärden till trakten af Husby eller Odensala och
därifrån västerut öfver Erikssund förbi Ekolsund, Simtuna och Tärna till
Sala. För att erhålla någon grund för bedömandet af detta förslag
utverkade utskottet en anhållan af ständerna hos Kungl. Maj:t om föranstaltande
af erforderliga undersökningar. Sedan sådana utförts genom kaptenen
L. M. NORDENFELT, kunde utskottet uppställa följande jämförelse öfver de
framkomna hufvudprojekten:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>