Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - VI. Nordvästra stambanan och sammanbindningsbanan genom hufvudstaden fullbordas, 1865-1870
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
talare kunde påstå, att icke ens representationsfrågan vid denna tid satt
så många pennor i rörelse. För Norumslinjen kunde man åberopa
landstingets och länsstyrelsens uttalanden och i viss mån äfven järnvägsbyggnads- och
järnvägstrafikstyrelsens, för Karlstadslinjen Akrells och Ericsons
auktoritet. Till förmån för den norra linjen anfördes vidare – utom den större
varutrafiken – att den skulle gagna skogshandteringen och den tillbakagående
järnhandteringen och att den i motsats till den södra uppfyllde krafvet
att genomgå landets inre i stället för en kustbygd. Att den södra skulle
blifva till större gagn för jordbruket sökte ingen förneka, men väl att
jordbruket i allmänhet begagnade sig af järnvägarna.
Gentemot den norra linjens förfäktare framhöll landshöfding Oldevig,
att bergslagen skulle få lika stor nytta af en – kanske billigare – bibana
från Filipstad till Ölme kyrka vid Karlstadslinjen som af en bibana från
förstnämnda stad till Norum. Den förespeglade stora växeltransporten af
malm och tackjärn från östra till västra Värmland och af träkol från det
senare till det förra reducerade han till en obetydlighet genom den
upplysningen, att skogarna i västra Värmland redan voro i högsta grad medtagna.
Grefve E. Sparre, som nu befann sig i det lyckliga läget att stå personligen utom
striden, framhöll bland annat till Karlstadslinjens förmån, att den kunde
gagna äfven utan bibanor och säkert påräkna större persontrafik och att »i
dessa olyckliga järnvägsfrågor, där det enskilda intresset fräckt drifver sitt
spel, bör regeringens åsikt något gälla». Grefve A. E. von Rosen uttalade
sig, som väntas kunde, till förmån för norra linjen emot den af Ericson en
gång förordade Karlstadslinjen.
Jämte yrkandena till förmån för det ena eller andra alternativet förelåg
ett förslag att uppskjuta afgörandet för förnyad undersökning af
Norumslinjen. Detta förslag antogs af bondeståndet. Adeln och prästeståndet antogo
utskottets förslag, men i borgarståndet segrade Norumslinjen med 3 rösters
öfvervikt. Vid omröstningen i förstärkt statsutskott antogs emellertid
Karlstadslinjen med stor majoritet. Riktningen för nordvästra stambanan var
sålunda bestämd i hela dess längd, ehuru den betydliga nedprutningen i
anslaget till linjen Kristinehamn–Arvika (till en half miljon) måste väsentligen
fördröja arbetets utförande. Däremot hade ständerna beviljat anslaget till
linjen Arvika–riksgränsen till det äskade beloppet eller 2,900,000 rdr.
Tillgångar till samtliga sålunda beviljade anslagssummor, som i förening
med ett mindre anslag åt Köping–Hultbolaget uppgingo till 6,060,000 rdr,
bereddes – på ej fullt en tredjedel när – utan förnyad upplåning.
När den första riksdagen efter representationsförändringen sammanträdde
– år 1867 – hade statens järnvägsbyggande fortskridit därhän, att
samtliga år 1863 beslutade och med erforderliga anslag hugnade delar af östra,
norra och nordvästra stambanorna – linjerna Katrineholm–Norrköping,
Stockholm–Uppsala och Laxå–Kristinehamn – under föregående år
fullbordats. Under året 1867 var statsbanebyggandet sålunda, oafsedt
hufvudstaden, inskränkt till nordvästra stambanan, särskildt på stycket
Arvika–riksgränsen, som därunder afslutades. Af hänsyn till den tryckta ekonomiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
