Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - VI. Nordvästra stambanan och sammanbindningsbanan genom hufvudstaden fullbordas, 1865-1870
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ställningen ansåg regeringen, att man äfven för nästa år borde inskränka sig
till fortsättande af samma bana, och begärdes därtill för året 1867 ett
till-äggsanslag på 720 000 rdr och för 1868 ett anslag på omkring 4 1/2 milj.,
hvartill medel borde beredas genom upplåning inom landet.
Det säger sig själf, att de af regeringen ånyo tillbakasatta östra och norra
stambanorna icke heller denna gång saknade förespråkare, och äfven de vid
sista ståndsriksdagen framförda förslagen till två nya statsbanor genom
Småland återkommo i petitioner och motioner. Hvad särskildt norra stambanan
angår, hade det ihärdiga bergslagsintresset nu såtillvida lämpat sig efter
det redan fullbordade faktum af en bana till Uppsala öster om Sigtunafjärden,
att det upptog det år 1862 inom statsrådet framställda yrkandet att, jämte
denna banas fortsättning från Uppsala norrut till Gäfle–Dala järnväg, från
densamma leda en annan gren västerut öfver Sevalla till Sala och Dalarna.
Det mera speciella Västeråsintresset framträdde i återupptagandet af Rosens
gamla förslag om bananläggning från Stäket till Västerås och Köping. Det var
dessa gamla men alltjämt lika osläckliga kraf, som ej skulle tystna innan de
omsider genom enskild försorg fått sin önskan i sak uppfylld genom anläggningen
af Stockholm–Västerås–Bergslagens järnväg. Om mer än en af våra
nuvarande enskilda banor gäller för öfrigt detsamma som här sagts om
Västeråsbanan, att den uppstått ur ett icke accepteradt förslag till statsbana.
I fråga om de här berörda petitionerna och motionerna förtjänar det
särskild uppmärksamhet, att denna gång äfven Norrland framträder med
positiva kraf. Såväl Gäfleborgs läns landsting som stadsfullmäktige i
Östersund och Luleå hade anhållit om aflåtande af kunglig proposition om norra
stambanans fortsättande från Uppsala öfver Sala till Storvik, och i dessa
petitioners syfte hade äfven Västernorrlands läns landsting instämt.
Däremot hade det öde, som vid föregående riksdag vederfors de talrika
motionerna om statsunderstöd till enskilda järnvägsanläggningar, verkat så
afskräckande, att endast tre sådana anspråk vid denna riksdag framburos.
Härtill bidrog väl ock, att tiderna numera ej voro sådana att de
uppmuntrade vare sig till enskild företagsamhet eller till anspråk på statskassan,
Det ekonomiska tillståndet inom landet var i starkt nedgående, och för första
gången sedan långt tillbaka hade representationen mötts af en betydlig
statsbrist.
Under sådana omständigheter tvekade statsutskottet ej att afstyrka samtliga
dessa motionsvis framställda yrkanden, och riksdagen fann intet skäl
att ogilla denna hemställan.
Återstod alltså endast den kungliga järnvägspropositionen. Utskottet
gillade regeringens sparsamhetspolitik men ansåg, att den kunde drifvas än
längre. Sedan man nu beviljat öfver 80 miljoner till järnvägsanläggningar,
borde man af dessa kunna påräkna bidrag till nybyggandet. Utan
att akta på invändningen, att man genom en dylik användning af
öfverskottet å trafikinkomsterna dels skulle oskäligt fördröja fullbordandet af de
tre påbörjade stambanorna, dels beröfva sig detta bidrag till annuiteterna
å den redan åsamkade statsskulden, föreslog därför utskottet att för år 1868
nedsätta järnvägsanslaget till 2 milj. rdr, motsvarande det ungefärliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
