Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - VII. Statsmakterna och den enskilda byggnadsverksamheten. Östra och norra stambanans (till Storvik) fullbordan, 1870-1874
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För en dylik statshjälp funnos tre olika former: låneunderstöd,
räntegaranti och direkt anslag. Den första formen, som dittills varit den
brukliga, ansågs för framtiden olämplig. Dels hade det nämligen, åtminstone
närmast efter privatbanornas fullbordan, visat sig svårt att utbekomma den
staten tillkommande räntan, dels hade dessa lån, som utgått med två
tredjedelar af anläggningskostnaden, betydligt bidragit till statsskuldens ökande.
Räntegarantien hade med sig den fördelen, att den var ett säkert medel att
bringa järnvägsföretaget till utförande, men ogillades af hänsyn till
olägenheten af statens inblandning i enskildas affärer och svårigheten att
kontrollera, att statens kontraktsenliga rätt ej blefve kränkt. Bästa formen vore
därför det direkta anslaget. Utan säkerhet om förefintliga fonder för sådant
ändamål skulle emellertid bolag för dylika järnvägsanläggningar näppeligen
bildas, men å andra sidan kunde riksdagen ej fatta beslut härom utan
föregående utredning rörande det lämpligaste maximum för ett dylikt
understöd och hvilka banor som företrädesvis borde komma i fråga.
Fördenskull ställdes till Kungl. Maj:ts disposition ett anslag för att få utrönt, dels
hvilka järnvägar som under de närmast följande 12–15 åren voro mest
behöfliga för utvecklingen af landets industri, dels lämpligaste sättet att
genom bolag befordra deras utförande vare sig genom direkt anslag till
belopp af högst en fjärdedel af anläggningskostnaden eller på annat sätt.
Sedan tillfälle beredts menigheter och enskilda, som vore hågade att
under statens medverkan företaga järnvägsanläggning, att inkomma med
anmälan därom, förordnade Kungl. Maj:t den 20 augusti 1869 en kommitté
under ordförandeskap af landshöfdingen grefve G. Lagerbjelke att granska
de inkomna framställningarna och afgifva utlåtande i ämnet.
Kommittén, som afgaf sitt förslag den 29 augusti 1870, utgick från
principen, att jämväl vid uppgörandet af ett dylikt nät af sekundära banor
afseende fästes vid »stora allmänna förhållanden», med sådant afpassande af
de olika linjernas inbördes läge och afstånd, att inga konkurrensbanor
uppstode och såvidt möjligt hvarje landsdel komme inom trafikområdet af en
för densamma lämplig järnväg. På dessa grunder utarbetades förslag till
ett system af tretton sekundära banor. Till denna kategori, som ställde sig
till stambanorna såsom grenar till hufvudstammen, kunde vidare komma
»som kvistar och blad» ett tertiärt bannat af lokalbanor, för hvilka dock
intet system kunde på förhand uppgöras. De förra borde på sätt riksdagen
tillstyrkt understödjas genom direkt anslag till högst en fjärdedel af
anläggningskostnaden, de senare genom lån till högst hälften af nämnda kostnad.
Vid bestämmandet af årliga understödsbeloppet utgick kommittén från
den af statsutskottet år 1868 uttalade åsikt, som sedermera gjort sig
alltmer gällande vid riksdagarna, att statens upplåning för järnvägsbyggnadernas
fortsättning icke borde utsträckas längre, än att annuiteten å för sådant
ändamål upptagna lån ej öfverstege det belopp, hvarmed nettobehållningen
å statens järnvägstrafik kunde anses årligen ökas. En sannolikhetsberäkning
af denna ökning under närmaste framtiden gaf det resultat, att
nettobehållningen syntes medgifva en årlig upplåning af 4 miljoner rdr. Då af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
