Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - VII. Statsmakterna och den enskilda byggnadsverksamheten. Östra och norra stambanans (till Storvik) fullbordan, 1870-1874
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
staten utföras – och detta som förut genom statens omedelbara försorg –
och att sedan under den närmaste framtiden inga flera järnvägar borde för
statens räkning ifrågakomma.
Då utskottet sålunda önskade en öfvergång till privatbanesystemet,
upptog det däremot ur Sparres motion tanken på uppgörandet af en allmän
plan öfver de banor, som för landets industriella utveckling voro mest
behöfliga och som därför borde af staten uppmuntras. Fördenskull tillstyrkte
det riksdagen att hos Kungl. Maj:t anhålla om uppgörandet af en dylik plan
till banor som, där de ej på annat sätt kunde tillvägabringas, borde af staten
uppmuntras, och med klassifikation efter deras olika betydelse, och
afstyrktes i afvaktan därpå de nu inkomna motionerna om statsbidrag till enskilda
bananläggningar.
De anmärkningar, som inom kamrarna riktades mot Sparres förslag att
utföra såväl stambanor som bibanor på statens bekostnad men genom
enskild försorg, gingo därpå ut, att man härigenom skulle uppge den år 1854
antagna principen och sammanblanda dessa båda järnvägskategorier såväl
till byggnad som förvaltning, att ett dylikt nytt system ej skulle göra saken
billigare för staten, att ett enskildt bolag af sådan omfattning ej vore tänkbart
i Sverige, allra minst i dessa tider af betryck och modlöshet, och att en på
förhand gifven förbindelse att utan hänsyn till priset använda uteslutande
inhemsk materiel kunde leda till vådliga följder. Inom andra kammaren
stämplades förslaget af S. G. von Troil såsom ett af de vådligaste, som
förelegat en svensk riksdag, och såsom förberedande rikets ekonomiska
undergång. Helt annorlunda ställde han sig till tanken på uppgörandet af en
plan för järnvägsbyggandet under den närmaste framtiden. Afvisandet af
en dylik plan för statens järnvägsanläggningar vid 1856–1858 års riksdag
hade uppenbarat sina följder i ständiga växlingar i afseende på anslagsbelopp
och behofvet af arbetskraft, i omöjligheten för järnvägsstyrelsen att på
förhand beräkna erforderliga beställningar och sålunda betinga sig billigare
priser äfvensom för den inhemska industrien att göra några särskilda
anläggningar för tillverkning af järnvägsmateriel. Fördenskull förordade Troil af
allt hjärta utskottets förslag till uppgörande af en järnvägsplan för den
närmaste framtiden, och denna mening vann också i hvad angick bibanorna
kamrarnas bifall, ehuru de i öfrigt förkastade Sparres stora projekt.
I skrifvelse till Kungl. Maj:t af den 12 maj 1869 framhöll alltså
riksdagen att, sedan statens förnämsta behof af järnvägar blifvit fylldt, det
återstode att komplettera dessa genom en mängd ortsbanor, som betjänade
särskilda landsdelars behof. Till ledning vid riksdagens beslut om
statsunderstöd borde därför ett system för dylika enskilda anläggningar uppgöras med
klassifikation efter deras vikt och med särskild tanke på landets industriella
utveckling. Härvid borde man i första rummet beakta bergslagernas behof,
hvilka föga tillgodosetts genom de dittills utförda statsbanorna, och som
därför gjort sig påminta i en mängd förslag till järnvägsanläggningar. Härefter
uppräknades en rad af banförslag, som riksdagen ansåg närmast förtjänta
af offentlig uppmuntran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
