Statens järnvägar 1856-1906. Historisk-teknisk-ekonomisk beskrifning / Del 1. Historik / 132 (1906) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - VII. Statsmakterna och den enskilda byggnadsverksamheten. Östra och norra stambanans (till Storvik) fullbordan, 1870-1874

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stora motion om statsbanebyggandets öfverlåtande åt ett enskildt bolag efter
en uppgjord plan. Och öfvergående till saken i fråga upptog han sin gamla
kamp för en järnväg utmed norra Mälarstranden under gyckel med
motpartiets »vattuskräck» och dess skönmålning af ödebygden mellan Uppsala
och Sala samt under beklagande af Ericsons fyra stora »misstag», nämligen
västra stambanans dragning söder om Mälaren och öster om Billingen,
Nässjölinjen och sammanbindningsbanan genom hufvudstaden. Och då denne i
rättfärdighetens mantel poserande straffdomare sökte offentligen styrka
oegennyttan i sina angrepp på linjen mellan Uppsala och Sala med den uppgift,’
att han själf »ägde fastighet i just denna del ät provinsen», upplästes från
motsidan ett intyg från vederbörande häradsskrifvarekontor och
kommunalnämnd, att herren till Brogård vid Sevallalinjen – icke ägde någon gård
inom den uppgifna socknen.

Med lokalintressenas starka inverkan på järnvägsfrågorna följde ock en
otillbörlig ensidighet och öfverdrift i de motsatta uppfattningarna. Så kunde
landtmarmapartichefen E. KEY försäkra, att han hört präster nedkalla
himlens välsignelse öfver den ena linjen, andra öfver
den motsatta, en general förklara fäderneslandets
frihet och själfbestånd beroende på antagandet af
en linje, som enligt en annan generals försäkran
skulle leda till vår undergång, och slutligen olika
finansmän stämpla den ena eller andra af
konkurrerande banor såsom medförande fullständig
ekonomisk ruin.

A. ADLERCREUTZ.

Regeringens förslag häfdades med mycken ifver,
i andra kammaren af statsråden A. Adlercreutz
och friherre B. A. Leijonhufvud, i första
kammaren af statsministern L. De Geer, som redan åtta
år förut framträdt som förespråkare för Sevallalinjen.
En järnväg från Stockholm till Köping var
i hans ögon lika viktig som en bana från
hufvudstaden till Storvik; nu kunde bägge dessa ändamål vinnas genom en
gemensam bana till Sevalla. En dylik sträckning skulle icke skada
Norrlandsintresset, hvaremot en krökning öfver Uppsala och Sala blefve ofördelaktig
för Västerås och Västmanland. Den utförligaste talaren för det kungliga
förslaget var inom denna kammare öfverståthållaren friherre G. Bildt. Från
denna sida upprepades bland annat de gamla kända skälen, att trakten
mellan Uppsala och Sala vore ödebygd och att utlandet kunde uppvisa
många exempel på banor, som buro sig förträffligt, fastän de gingo utmed
vattenleder, hvilka i motsats till Mälaren voro öppna året om.

Inom andra kammaren visade sig här liksom i fråga om östra
stambanan en stark benägenhet för uppskof eller rentaf upphörande med allt
vidare statsbanebyggande. Key och många med honom yrkade, att enskilda
borde taga saken om hand med understöd af staten, och det framhölls, att
den enskilda företagsamheten under åren 1849–1867 med statsunderstöd på
cirka 16 1/2 milj. rdr, hufvudsakligen lån, åstadkommit järnvägar till en längd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>