Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - X. Långsele-Vännäs-Boden, 1886-1893
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
storartade trävaruutförseln skulle genom järnvägsanläggningar gifvetvis utvecklas
än mer och värdet af statens skogstillgångar i dessa trakter ökas. Genom
att tillträde öppnades till skogarna i det inre, skulle virke af mindre
dimensioner, som nu oåtkomligt förmultnade på platsen, kunna förvandlas till kol
och komma landets järnhandtering till godo. Norrbottens outtömliga
malmtillgångar hade senast konstaterats genom en officiell undersökning år 1875;
ensamt Gällivare hade beräknats äga en malmtillgång af öfver 22 miljoner
centner.
Af fruktan för spannmålsbrist måste den norrländska jordbrukaren
koncentrera sig på den i följd af landets naturförhållanden vanskliga
sädesodlingen med tillbakasättande af boskapsskötseln. Blefve han genom
järnvägsanläggningar försäkrad om erforderlig tillförsel af spannmål och mjöl
söderifrån, kunde han i stället med så mycket bättre resultat ägna sig åt odlingen
af foderväxter och sända söderut sitt öfverflöd af ladugårdsalster. Genom
underlättandet af varuutbytet mellan norr och söder skulle järnvägen sålunda
blifva till gagn äfven för det öfriga landet.
På grund af omfattningen och beskaffenheten af den trafik, som kunde
påräknas för ifrågavarande stambana och som kommittén trodde komma
att redan från början lämna lika stor nettoinkomst som en del af rikets
redan trafikerade stambanor, afstyrktes användandet af mindre spårvidd,
lättare öfverbyggnad och räler och skarpare lutningar än vid de förutvarande
järnvägarna i Norrland. Däremot ansåg kommittén, att byggnadskostnaden
för järnvägssträckan från Hjälta öfver Gideå till Öfverluleå genom
åtskilliga andra inskränkningar i afseende på banans byggnadssätt,
stationsbyggnader, bangårdar m. m. kunde nedbringas från det ursprungligen beräknade
beloppet 36 l/2 till endast 27 1/2 miljoner kronor. Hvad entreprenadsystemet
angår, hade kommitterade förordat rätt för byggnadsförvaltningen att efter
omständigheterna däraf begagna sig.
Till de i kommitténs resultat liggande skälen för norra stambanans
utsträckning norrut kommo vidare de militäriska krafven, då Sverige i följd af
sin oförmåga att ensamt behärska Bottenhafvet icke ens under sommartiden
hade säkra medel i sin hand att hastigt forsla trupper och
krigsförnödenheter upp till öfre Norrland, samt de politiska, som oförtöfvadt påkallade
den isolerade finsktalande befolkningens närmare anknytning vid det öfriga
landet, helst sedan det finska järnvägsnätet år 1886 skulle nå fram till
Uleåborg, endast tolf mil från Torneå. Därtill anfördes som vanligt det okloka
i att nu efter stambanans fullbordan till Ångermanälfven och de norrländska
utfartsbanornas utförande på en gång afbryta järnvägsbyggandet och göra
sig af med personal och materiel, som redan efter några år kanske måste
på nytt anskaffas.
Förutom den officiellt undersökta linjen med alternativen öfver Björna
och Gideå hade för vissa delar äfven ifrågasatts en östligare linje, utgående
från Nyland, och en västligare, närmare lappmarkerna. Den förra hade
dock afstyrkts af chefen för generalstaben, emedan den gick så nära kusten,
att den lätt kunde afskäras af en landstigande fiende, den senare hade
ogillats, därför att den gick så långt inåt landet, att den skulle försvaga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
