Statens järnvägar 1856-1906. Historisk-teknisk-ekonomisk beskrifning / Del 1. Historik / 164 (1906) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - X. Långsele-Vännäs-Boden, 1886-1893

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

I infordradt utlåtande hade chefen för generalstaben också framhållit den
stora betydelse för försvaret, som vid ett anfall norrifrån skulle tillkomma
en järnväg från Sollefteå till Öfverluleå, därest den ej ginge så nära kusten,
att en landstigen fiende lätteligen kunde uppnå densamma. Af de båda
armégrupper, som, med Jämtland till förrådsplats, i krig måste operera här
uppe, den ena till Norrbottens, den andra till det öfriga Norrlands försvar,
skulle, därest en dylik bana byggdes i lämplig sträckning, den nordliga
kunna möta fienden vid riksgränsen och den andra kunna koncentreras så
långt norrut som vid Umeå med en mindre styrka vid Sundsvall. För
sådant ändamål lämpade sig Björnalinjen, men ej den öfver Gideå, som
skulle omöjliggöra försvaret af Umeå.

För att utreda omfattningen och beskaffenheten af den trafik, som kunde
påräknas för ifrågavarande stambana, tillsattes den 31 juli 1885 en kommitté
med landshöfdingen i Västernorrlands län GUSTAF
RYDING som ordförande. Kommitterade hade tillika
att undersöka möjligheten och lämpligheten af
förenklingar vid denna banas byggande och
trafikerande samt af entreprenadsystemets användning
vid utförandet.

J. E. VON KRUSENSTJERNA.

Under den närmast följande tiden ingingo från
konungens befallningshafvande i Västernorrlands,
Västerbottens och Norrbottens län af landstingen
understödda framställningar till Kungl. Maj:t,
hvilka, med åberopande af öfre Norrlands rika
utvecklingsmöjligheter och trängande behof af
förbättrade kommunikationer, samtliga anhöllo om
aflåtande af kunglig proposition till nästföljande
års riksdag rörande stambanans fortsättning genom
länen i fråga. De i saken intresserade kommunerna inom Västerbottens län
stödde dessa yrkanden genom att utfästa sig att utan ersättning upplåta för
anläggningen erforderlig afrösningsjord.

De optimistiska framställningar af de tre nordliga länens resurser, som
sålunda meddelats regeringen, blefvo ej motsagda i den norrländska
järnvägskommitténs betänkande, som afgafs den 14 december samma år, och
framhäfdes ytterligare af civilministern J. E. von KRUSENSTJERNA vid frågans
föredragning inför konungen den 29 januari 1886.

Så hade kommittén i afseende på befolkningen meddelat, att medan
densamma i hela Sverige sedan år 1810 ökats med 95 procent, hade den under
samma tid i Ångermanland vuxit med 170, i Västerbottens län med nära
250 och i Norrbottens med 181 procent.

Äfven den odlade jordens omfång hade här proportionsvis ökats mycket
mer än i riket i dess helhet. Att befolkningen hufvudsakligen flockat sig i
ådalarna, berodde ej på de mellanliggande bygdernas sämre jordmån utan
af deras brist på samfärdsmedel.

Hvad den skogbärande marken beträffar, så kom på de ifrågavarande
landsdelarna ej mindre än en tredjedel af hela rikets. Den redan nu

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>