Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - X. Långsele-Vännäs-Boden, 1886-1893
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
arbetet; fåfängt uttalade lektor P. P. WALDENSTRÖM rent ut den nog hos
mången inneboende öfvertygelsen, att stambanan ej finge stanna förrän vid
riksgränsen och att hon måste dit, såvida nordligaste Norrland ej skulle
upphöra att vara svenskt. Reservanterna af andra kammarens
landtmannaparti A. P. Danielsson, PEHR PEHRSON i TÖRNERYD och NILS PETERSSON i
RUNTORP sgimt deras meningsfränder varnade för att bereda våra
statsfinanser ett nytt Pultava i dessa norrländska banor, som icke ens skulle
betäcka sina trafikkostnader, mycket mindre ge ränta på de nedlagda
penningarna. Det funnes intet skäl att underlätta den norrländska
skogsafverkningen, hvilken redan nått en omfattning, som ej borde drifvas längre. Den
trafik, som här förespeglats, hade intet gagn af en järnbana. Virket hade
sin gifna utväg utför älfvarna, malmen vore för tyngande och värdelös för
att bära transportkostnaden på järnväg, och äfven spannmål droge för hög
transportkostnad för att kunna på järnbana sändas så lång väg som från
södra till nordligaste Sverige. Hvad slutligen angick det ständigt
återkommande skälet rörande olämpligheten att i ett slag afbryta arbetet och afskeda
det befintliga arbetsmanskapet, så vore ju detta en sak, som alltid en gång
måste ske. Utgången blef den, att kammaren afslog den ifrågavarande
järnvägsbyggnaden med 102 röster mot 95, som voro för utskottets förslag.
I den gemensamma voteringen nedgick sistnämnda siffra till 91 röster
mot 111, hvaremot första kammaren gaf 88 ja mot 38 nej. Slutet blef alltså,
att utskottets hemställan antogs med 179 röster mot 149.
Till påbörjande af den sålunda beslutade stambanan från trakten af
Sollefteå till Vännäs anvisades för år 1887 en miljon kronor, däraf hälften
till utgående å riksstaten. Återstoden skulle upplånas.
Så snart beslutet om norra stambanans fortsättande blifvit kändt,
förklarade landstingen i Västernorrlands och Västerbottens län, att de åtogo sig
ansvaret för fullgörandet af det stadgade villkoret om kostnadsfri
jordupplåtelse. Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anordnat närmare
undersökningar, fastställdes banans sträckning från Långsele å
Bräcke-Sollefteålinjen öfver Ed och Forsmo till Skorped.
Riksdagens mening om det norrländska järnvägsarbetets långsammare
bedrifvande kunde ej vara välbehaglig för de nordligaste länens befolkning,
som ansåg sig redan ha väntat alltför länge. Från såväl länsstyrelser som
landsting och åtskilliga kommunalstyrelser i de båda nordligaste länen
inkommo också till Kungl. Maj:t framställningar, som under den sedvanliga
hänvisningen till dessa bygders rika utvecklingsmöjligheter och den politiska
faran af det finska folkelementets växande utbredning i gränsbygderna
påyrkade byggnadsarbetets påskyndande. Då äfven väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillstyrkte ett snabbare arbetssätt, fann Kungl. Maj:t sig föranlåten
att af nästföljande riksdag begära ett anslag å 3 miljoner, hvarvid
förhöjningen särskildt motiverades med en förestående kostsam brobyggnad öfver
Ångermanälfven.
Då frågan vid majriksdagen år 1887 förekom till afgörande, visade utskott
och kamrar samma sparsamhetsifver. Trots civilministerns påpekande, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
