Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - XII. Gällivare-Riksgränsen, 1897-1901
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast partiellt förverkligats. Då den svenska staten år 1891 inköpte denna
bana, var den endast nödtorftigt utförd mellan Luleå och Gällivare; linjen
Gällivare-Luossavare var föga mer än påbegynt, och för den återstående
sträckan var ännu ingenting gjordt. För Gällivare malmberg, som låg 21
(ny)mil från Luleå och 28 från Ofoten och som sålunda hade sin naturliga
utfartsort vid Luleå, betydde detta ingenting, sedan svenska staten öfvertagit
och bragt banan Luleå-Gällivare i brukbart skick, men så mycket mer för
gruffälten vid Kirunavare och Luossavare, hvilka lågo 31 mil från Luleå
och 18 från Ofoten och som äfven i händelse af järnvägsförbindelse med
Gällivare näppeligen skulle mäkta bära kostnaderna för den långa trafiken
ned till Luleå. Under sådana omständigheter måste det alltjämt kännas som
ett tvingande behof att bringa äfven sistnämnda malmberg i kortast möjliga
förbindelse med hafvet.
Också inkommo redan år 1892 enskilda personer med anhållan om
koncession å anläggning af järnvägsdelen mellan Luossavare och sjön
Vassijaure vid riksgränsen midtemot Ofotenfjorden, men denna ansökan
återkallades, sedan riksdagen året därpå, med hänsyn till den särskilda
betydelsen i politiskt, strategiskt och ekonomiskt hänseende af
järnvägsanläggningar i Norrbottens län, hos Kungl. Maj:t anhållit, att koncession af banor därstädes af annan än lokal betydelse ej måtte utan riksdagens hörande
meddelas - ett förbehåll, som för öfrigt år 1902 utsträcktes till alla
gränsbanor, som afsågo att direkt förbindas med främmande järnvägsnät.
År 1896 upptogs frågan emellertid genom en ny koncessionsansökan hos
den svenska och den norska regeringen. Förutom den förutnämnda linjen
och dess fortsättning på norsk sida ut till Ofotenfjorden åsyftades nu äfven att
sammanbinda Gällivare och Luossavare, hvilket väl var onödigt för
malmtransporten men däremot nödvändigt för att åstadkomma en genomgående
tvärbana från haf till haf. Ansökningarna ingåfvos af landshöfdingen P. J.
Bråkenhielm, grosshandlaren G. E. Broms, kammarherren K. Cedercrantz
samt vice häradshöfdingarna K. Tillberg och K. J. Ljunggren. Kostnaden
för den svenska bandelen, som utgjorde inemot 25 (ny)mil, hade beräknats till
15 miljoner. Dessa medel skulle förskjutas af bankinstitut, som ansett
företaget ekonomiskt betryggadt genom den blifvande malmfrakten från
Kirunavare och Luossavare malmfält, hvilka enligt åren 1875 och 1896 gjorda
uppmätningar skulle innehålla 250-300 miljoner ton malm af rik järnhalt
ofvan jord och närmast därunder omkring 700 000 ton för hvarje fots
afsänkning.
Det nya företaget framträdde med anspråk att ej likställas med det af
år 1882. Den gången förvärfvades koncessionen af utlänningar, som ej kunde
rubbas i sin besittning af järnvägen under 40 år efter dess fullbordan. Vid
den tiden innehades Gällivare malmberg af utlänningar, som snart äfven
förskaffade sig betydande andel i Luossavare-Kirunavare malmfält. Nu
däremot hade utlänningar ingen andel i vare sig järnvägen eller grufvorna.
Gällivarebanan, som trots alla oroande spådomar redan gaf god afkastning,
var statens tillhörighet, och det stod regeringen fritt att i den nya
koncessionen förbehålla sig rätt till tidigare inlösen af den blifvande banan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
