Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - XII. Gällivare-Riksgränsen, 1897-1901
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till stöd för ansökningen anfördes, att årliga afkastningen af
malmbrytningen i Kirunavare-Luossavare beräknades till en miljon ton och att
försäljningen däraf skulle införa en summa af 7 miljoner kronor till
förbättring af landets handelsbalans. Vidare skulle företaget kunna gagna den svenska
sjöfartsnäringen på det sätt, att svenska fartyg i stället för utländska kunde
öfvertaga sommarexporten af Gällivaremalmen från Luleå och vintertiden
erhålla motsvarande sysselsättning med utskeppningen från Ofoten. Genom
denna bana skulle vidare Norrbotten, som omfattade nära en fjärdedel af
hela Sverige, erhålla oafbruten förbindelse med det isfria Västerhafvet, och
invandrare söderifrån, som sökte sig nybyggen här i stället för att utvandra,
skulle i tusental vinna sin utkomst på de stora vidder af odlingsbar mark,
som endast tarfvade utdikning för att blifva gifvande härdar för jordbruk
och boskapsskötsel. Vidare skulle de ofantliga kronomarker, som banan
genomlöpte och som utgjorde mer än tre fjärdedelar af hela länet, vinna
ökadt värde. Politiskt sedt skulle banan få bland annat den betydelsen att
utbreda svensk odling och motverka det finska elementet vid den nordöstra
gränsen. Till sist vände sig de koncessionssökande mot och sökte
vederlägga de stående invändningarna mot den starka malmexport, hvarpå hela
företaget var byggdt, dels patrioternas, att Sverige ej borde utblottas på
malmtillgångar genom att massvis utföra denna vara oförädlad, dels den
mellansvenska järnhandteringens, att en dylik forcerad järnexport skulle sänka
prisen å världsmarknaden på svensk järnmalm och järn och sålunda bringa
vår förutvarande bergshandtering i fara.
De myndigheter, som förständigades att yttra sig i saken, voro af
skäligen växlande mening. Tillförordnade chefen för generalstaben framhöll,
att den öde gränsbygdens stigande odling och befolkning måste medföra ökad
lockelse till anfall och svårighet i försvaret. Ur försvarssynpunkt vore
därför den ifrågasatta banan mera till skada än gagn, ehuru ej i så afgörande
grad, att den endast därför borde afvisas. Skulle en sådan bana byggas, måste
emellertid länets försvarskrafter i motsvarande mått förstärkas, framförallt
genom anläggning af en fästning, som lades så, att den utgjorde en
förråds- och replipunkt för den i trakten opererande styrkan och tryggade
knutpunkten mellan längd- och tvärbanan - med ett ord sålunda af just den
art som åsyftades genom det kungliga förslaget till 1897 års riksdag om en
fästningsanläggning vid Boden. För att erhålla en gen och säker
transport- och etapplinje borde med tiden äfven tillkomma en inre järnvägsförbindelse
mellan öfre Norrland och mellersta Sverige, hvarjämte landets sjöförsvar
och tillgången på reservmanskap måste utvecklas. Dessa militära
invändningar, som gifvetvis ej kunde jäfvas af de koncessionssökande, sökte man
i stället försvaga genom ett anbud af aktiebolaget
Luossavare-Kirunavare, som ägde dessa malmfält, att med 2 miljoner kronor bidraga till
stärkandet af Norrbottens försvar, därest den sökta koncessionen
omedelbart beviljades.
Af de civila myndigheterna fäste sig länets styrelse hufvudsakligen vid
önskligheten att snarast möjligt få banan till stånd och tillstyrkte sålunda
koncessionens beviljande, därest banan kunde snarare åstadkommas genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
