Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - XII. Gällivare-Riksgränsen, 1897-1901
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enskilda än genom statens försorg. Ungefär samma ståndpunkt intog
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Däremot uttalade sig järnvägsstyrelsen
bestämdt emot koncessionen och yrkade banans utförande genom staten; icke
heller den ingifna planen godkändes, hvarför ny undersökning borde för
statens räkning företagas.
Regeringen delade järnvägsstyrelsens mening, därvid påverkad af samma
hänsyn som år 1890 föranledt dess förslag att inköpa Luleå-Gällivarebanan.
I stället för att på vanligt sätt först föranstalta om erforderlig undersökning
och sedan föreslå riksdagen att besluta anläggningen, beslöt den emellertid
att med hänsyn till frågans särskilda vikt redan i förväg höra sig för hos
riksdagen genom att begära ett anslag af 40 000 kr för undersökningarnas
verkställande. Ifall detta beviljades och riksdagen sålunda uttalade sig för
banans anläggning som statsbana, trodde sig regeringen utan risk för
desavouering kunna inleda de underhandlingar med Norge, som af banans
egenskap af mellanriksbana betingades. Propositionen framlades vid 1897
års riksdag och var kontrasignerad af von Krusenstjerna, som efter Grolls
död for andra gången öfvertagit civilportföljen. Tiden var såtillvida mindre
lämplig, som samma riksdag hade att behandla tre andra propositioner om
nya statsbaneanläggningar.
Statsutskottet erkände enhälligt, att den ifrågasatta banan på grund af sin
politiska, militära och unionella betydelse borde byggas af staten, men
flertalet ansåg för tidigt att företaga någon undersökning, så länge ingen
öfverenskommelse träffats med ägarna till Luossavare och Kirunavare grufvor,
som gaf staten säkerhet för tillräcklig malmtransport på den blifvande banan
och därjämte trygghet för att statens trafikinkomster å
Luleå-Gällivarebanan ej komme att minskas genom den nya anläggningen. Bifall till den
kungliga propositionen på visst villkor yrkades dock af utskottets ordförande
bruksägaren K. LUNDEBERG med nio andra ledamöter, hufvudsakligen ur
första kammaren.
Med rätta uppfattade kamrarna propositionen så, att den ej innebar rätt
och slätt en anslagsfråga, utan en fråga till riksdagen, om den ville bygga
en ny stambana eller att koncession meddelades enskilda. Oafsedt
målsmännen för den mellansvenska järnindustrien, som fruktade konkurrensen
och därför betonade, att Sverige borde själf förädla sin malm och ej
besinningslöst och för ringa pris uttömma sina tillgångar på denna vara, höjdes
inga röster mot järnvägens ändamålsenlighet. Med hänsyn därtill att den
innevarande riksdagen redan beslutat två nya stambanebyggnader och inga
eller små utsikter sålunda förefunnos för Ofotenbanans utförande af staten
under de närmaste åren, ansågo också flera af denna banas förespråkare,
att regeringen borde ofördröjligen bevilja den sökta koncessionen såsom den
enda utvägen att snart få banan till stånd. Denna ståndpunkt förfäktades
gifvetvis af Norrlandsrepresentanterna, i främsta rummet af landshöfdingarna
i Norrbottens och Västerbottens län K. S. HUSBERG och J. I. CRUSEBJÖRN,
hvilken senare i motsats till andra militära auktoriteter ansåg banan blifva
till gagn äfven för försvaret och dessutom påpekade dess blifvande
betydelse som transitobana för nordfinsk export och import, sedan en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
