Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk historik. Af Lektorn A. Rydfors - XIV. Örebro-Krylbo och västkustbanorna, 1894-1906
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
motionsvis framförts för riksdagen, hade den året därpå blifvit föremål för
kunglig proposition. Statsutskottet som ansåg, att dessa jämsides med
kusten löpande banor ej kunde jämställas med stambanor och att staten
redan genom koncessionsbestämmelserna ägde rätt att inverka på transporttaxorna
och aftal om samtrafik med utlandet, hade emellertid afstyrkt
propositionen, och denna mening gillades af andra kammaren. Första
kammaren beslöt visserligen inköp af banorna mellan Göteborg och Hälsingborg,
men i den gemensamma voteringen segrade afslagssidan.
År 1895 återkom emellertid den kungliga propositionen. Ehuru
inköpspriset något stigit, skulle banorna enligt beräkning genast lämna en
afkastning öfverstigande den upplåningsränta, som staten måste erlägga å
inköpsmedlen, och för framtiden kunde med säkerhet påräknas ökning i trafiken.
Inköpssumman skulle utgöra omkring 22 miljoner, ehuru exakta beloppet
först nästföljande år kunde bestämmas, men om från detta belopp afdroges
statens fordringar för beviljade låneunderstöd, oguldna obligationslån samt
åtskilliga kommunallån, som af staten skulle öfvertagas, så skulle
kontanta köpesumman nedgå till mindre än 14 miljoner. Kompletteringskostnaderna
beräknades visserligen till nära 3 l/2 miljoner, men dessa behof
voro icke af trängande beskaffenhet.
Statsutskottet vidhöll emellertid samma uppfattning som året förut, bland
annat under hänvisning till de betydliga kompletteringsbehofven och till
statens drygare förvaltningskostnader, som skulle hindra denna att göra lika stor
vinst på banorna som bolagen.
Inom första kammaren utlades utskottets skäl för förnyadt afslag af
Hugo Tamm. Friherre R. M. Klinckowström ansåg ärendet outredt och
hänvisade till det varnande exemplet af de inköpta utfartsbanorna i
Norrland, hvilka alla i statens hand gifvit vida mindre afkastning än som
förespeglats. Vice talmannen grefve N. G. A. Sparre påpekade, att här ej förelåge
samma behjärtansvärda motiv, som föranledt inköpet af Mjölby–Hallsbergs
järnväg och de norrländska grenbanorna, och att man sålunda här stod i
begrepp att slå in på en alldeles ny väg. Då dessa banor vid sin tillkomst
endast med nöd lyckats utverka statsunderstöd, vore det staten föga värdigt
att nu göra bruk af sin juridiska rätt och emot järnvägsägarnas vilja
tilltvinga sig inlösen, sedan det blifvit klart, att järnvägarna väl buro sig.
Å andra sidan motiverade E. Fränckel sin i utskottet reservationsvis
afgifna tillstyrkan, och bruksägaren G. Benedicks varnade för faran, att de
många små järnvägsbolagen här liksom i vissa främmande stater skulle
uppgå i stora sammanslutningar, som hänsynslöst häfdade sina intressen
gentemot såväl staten söm allmänheten. Riksdagen borde, sade K.
Treffenberg, ej göra sig skyldig till samma fel som då den år 1873 afböjde inköpet
af Köping–Hultbanan, hvilket man sedan fått stark anledning att ångra.
Inom andra kammaren stöddes afslagsyrkandena därpå, att staten ej borde
i onödan inlåta sig på spekulationsaffärer och genom tvångsköp tillägna sig
en bana, mot hvars förvaltning inga befogade anmärkningar kunde göras.
Icke skulle det tjäna till uppmuntran åt den enskilda företagsamheten, om
staten började tilltvinga sig hvarje privatbana, som visade sig vara en god
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
