Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af iinhuggen eller hyflad kalksten. Af dylik kalksten är också utstyrseln
å Göteborgs stationshus och banhall, ehuru å dem anbragt till fogstruken
mur af gult tegel. A flera andra stationshus härskar denna enkla tegelstil,
dels enbart röd mur, dels gula väggfålt med röd omfattning och utstyrsel.
Somligslädes äro till fogstruken tegelmur lister ni. m. rappade och målade.
Vidare förekomma också helt och hållet rappade stenhus.
Förutom den enkla tegelstilen, som någon gång af en och annan
kallats »rundbågsslil \ så har den magra billighetsrenässansen måst
tillämpas samt vid ett par tillfällen, i Uppsala och Storvik, den holländska
renässansen.
Som förut är nämndt uppbäras de af sten byggda stationshusen af
granitsocklar, men dessa ha i allmänhet och vid vanliga lokalförhållanden måst
till skada för utseendet göras för låga i förhållande till husens höjd. I
järnvägarnas barndom stod det härutinnan bättre till, emedan plattformen
då lades i jämnhöjd med vagnsgolfvet, en anordning som gifvelvis var till
stor bekvämlighet för de resande och som äfven föranledde all sockeln
kunde göras hög. Emellertid framträdde alllmera behofvet af mellan
plattformer, hvarjämte äfven behofvel af passage öfver spåren gjorde sig
gällande. En dylik passage kunde ej ske utan anordnande af rätt höga
trappor ut öfver spåren. Till följd häraf måste plattformer, stationshusgolf i
nedre våningen och socklar sänkas till deras nuvarande låga nivå.
Ytterligare störes stationshusens utseende däraf att de, som ofta är fallet, ligga
för lågt, ja somligstädes nästan som i en grop. Till och med Stockholms
centralstationshus ligger till största delen betydligt lägre än framför varande
gata och plats.
En af våra esteliskt bildade järnvägsmän framlidna civilingenjören Karl
Tottie yttrade en gång: »Då stationshus, äfven de mindre, äro att anse
som publika byggnader, böra de till sitt ytlre bära karaktären af sådana
och genom smakfullheten i sitt utseende gifva impuls till försköningar i
omgifningen.» Huruvida stationshusens utseende gifvit anledning till
försköning af omgifningarna våga vi icke afgöra, men det gläder oss kunna
äfven i detta sammanhang anteckna, alt vackra planteringar vid nästan alla
stationer blifvil utförda och förvisso i sin mån bidragit till uppodlande af
befolkningens skönhetssinne.
Flera af de många husen, speciellt stationshus, stora och små, hafva af
fullt kompetenta fackmän och konstnärer blifvit erkända såsom lyckade
arkitektoniska verk, och kan i delta hänseende anföras livad som efler den
kända konstdomaren Eichhorn säges i Lubkes Arkitekturens historia i fråga
om de svenska statsbanornas stations- och hoställshus: »Slatsjärn vägarnas
arkitekt har utöfvat ett betvdande inflvlande på den allmänna konsl-
V fe X
smaken, icke minst därigenom atl de lätta träbyggnaderna vid stationerna
alltmer utvecklat allmogens sinne för elt prydligare anordnande af sina
boningshus.»
Omdömen af turister och journalister böra, ehuru i de flesta kända fal-■
len gynnsamma, ej här angifvas, dock med elt enda undantag, emedan
uppgiften fått en varaktigare plats och tillika kräfver en rätlelse. Horace Marrvat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
