Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Afven ansåg reservanten, att bestämmelsen om handlingarnas insändande
till styrelsen omedelbart efter besvärstidens utgång i fråga om fel af svårare
beskafTenhet borde uteslutas af det skäl att styrelsen i alla fall genom
öf-verdirektörerna eller inspektören vore i tillfälle att å respektive
distriktsex-peditioner granska dessa handlingar och öfvervaka, huru rättvisan skipades.
Mot detta invändes, att äfven om den knappt tillmätta tiden tilläte en
öfverdirektör eller inspektören att under sina tjänsteresor taga del af
ifrågavarande handlingar på sådant sätt, att han därigenom kunde efter hand
bilda sig ett fullständigt omdöme, huru rättvisan skipades, hvilket vore allt
annat än sannolikt, så skulle i allt fall därmed icke vara vunnet hvad som
åsyftats. Ett hufvudsakligt syfte med bestämmelsen om handlingarnas
insändande till styrelsen vore en jämförande granskning, distrikt med distrikt,
afdelning med afdelning, men en sådan kunde naturligtvis icke
åstadkommas utan handlingarnas sammanförande på ett ställe och just på det ställe,
där statens järnvägstrafiks tillförlitligaste juridiska biträde d. v. s. den, som
upprätthölle ombudsmannabefattningen inom styrelsen, funnes.
Reservanten ansåg sig vidare icke kunna biträda bestämmelsen därom,
att afdelningsföreståndare ägde ådörna tjänstemän samma strafT som betjänte,
utan yrkade, att nämnda föreståndares befogenhet i berörda afseenden
borde omfatta åläggande af högst 5 dagars böter för tjänstemän och 10
dagars för betjänte. Enligt gällande bestämmelser hade bestraffningsrätten
öfver tjänstemän dittills legat ensamt i styrelsens hand, så att öfverdirektör
eller afdelningsföreståndare icke ens kunnat tilldela tjänsteman en varning.
En förändring i detta stadgande vore onekligen behöflig, men att därvid
sätta ned tjänstemannen i jämbredd med betjänten måste förringa
tjänstemannens anseende och i samband därmed inverka menligt på den disciplin,
som i järnvägstjänsten så strängt borde upprätthållas. Då man i många
andra fall häfdade ett dylikt för tjänsten nyttigt anseende, såsom genom
olika uniform, fribiljetter, rätt till tjänstledighet och sjukvård m. ni., borde
jämväl i denna bestraffningsfråga en tydlig skillnad göras mellan
tjänstemannen och betjänten.
Häremot anfördes, bland annat, att i instruktionen för styrelsen hade
Kungl. Maj:t icke gjort någon skillnad mellan tjänstemän och betjänte i
fråga om antagande, befordran, afskedande och bestraffning, men väl med
hänsyn till tjänstledighet, om hvilken det sades, bland annat, att styrelsen
ägde förordna om tjänstledighet för betjänte. Det vore endast och allenast
i rent ekonomiskt hänseende, som någon bestämmelse om nämnda skillnad
förekomme i instruktionen. I samma instruktion vore den grundsatsen
uttryckt, att styrelsens befogenhet att straffa vore lika med hänsyn till
tjänstemän och betjänte, och syntes detta antyda, att om styrelsen öfverflyttade
någon del af sin befogenhet på linjebefälet, borde detta göras under
bibehållande af omförmälda grundsats eller så, att den underordnade
myndighetens befogenhet blefve af samma art som styrelsens egen, d. v. s. lika med
hänsyn till tjänstemän och betjänte. Enär det vidare i allmänhet torde vara
mycket kännbarare för t. ex. en banvakt att dömas till 10 dagars löneafdrag
än för t. ex. en baningenjör, komme en bestämmelse därom, att linjebefälets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
