Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om själens helsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högre eller bestämdt föremål, hänför till oräkneliga
förirringar. Alla, som sysselsätta tanken, undvika
naturligtvis själstomhet och ledsnad; plågoandar,
hvilka döda långsamt, men säkert.
Själsverksamheten är vanligen olika, efter olika
åldrar. Ungdomen är gerna upptäckternas tid. Linné
var 24 år, då han uppdagade sexual-systemet;
Berzelius föga äldre, när han grundlade djur-kemien.
Vid ännu yngre år gjorde Galilei och Newton sina
ryktbaraste upptäckter. Det är den snabba
snilleblickens verk. Ordnade öfversigter och mognade
slutföljder äro deremot ålderdomens kall. Buffon
var 70 år, då han skref sitt mästerstycke Les
époques de la nature; Humboldt nära 80, då han
författade sin Kosmos. En psykologi öfver själens
verksamhet under olika åldrar saknas ännu.
Vi äga i allmänhet en ringa föreställning om
det oafbrutna arbete, hvarmed vårt kroppsliga
väsen är sysselsatt, oss ovetande. Plato yttrar
någonstädes, att kroppen förnyas så oupphörligt, att
den kan liknas vid Thesei skepp, som alltid var
samma fartyg, ehuru icke en bit qvarstod af dess
första bygnad[1]. Samma åsigt upprepas af
senare filosofer och naturforskare. Leibniz liknar
kroppens ständiga vexlings-process vid hafvets ebb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
