Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utseende af en brokig trasa. Vildanden känner icke
allenast de olika roffoglarne, utan tager också sina
säkerhetsmått helt och hållet i öfverensstämmelse med
dess angripares egenskaper. Friherre v. Seyffertitz
gjorde följande märkvärdiga iakttagelse. I grannskapet
af hans boningshus var ett vattenrikt kärr, som
stundom betäcktes med tusentals änder, hvilka åter
ditlockade åtskilliga roffoglar. En dag kom en vanlig
hafsörn (Haliaëtos albicilla) ditflygande, för att
förse sig till frukost med en ibland de fiskande änderna.
Men knapt hade dessa märkt honom, så flögo de upp
och omkring öfver kärret, emedan de väl visste, att
denna stora och tunga roffogel icke kunde taga en and
i flygten. Han flög visserligen bakom dem; men drog
sig tillbaka efter en fjerdedels timme, sedan han jagat
förgäfves. Så snart han försvunnit ur synkretsen,
nedslogo änderna ånyo, simmade spridda och eftersökte
på nytt deras föda. Snart derefter visade sig den viga
och för änderna farliga jagtfalken, hvilken mycket
ogerna nedslår på en sittande fogel, men med stor
lätthet fångar en flygande. Då änderna sågo honom,
uppflögo de icke, utan neddykade, för att undkomma
röfvaren, hvilket också fullkomligt lyckades för dem.
Falken flög bort nära öfver dem, utan att slå ned på
en enda; ty hans afsigt var tydligen att förmå dem
flyga upp. Efter ett långvarigt bemödande upphörde
äfven han med jagten och flög derifrån. Men redan
samma dag visade sig en dufhök (Astur
palumbarius), som är dessa foglars fruktansvärdaste fiende,
emedan han lika skickligt kan fånga de sittande, som
de flygande. Friherren afbidade med stor
spänning utgången och trodde att en ibland änderna var utan
nåd förlorad. Men djurens instinkt hjelpte här
likaledes ur nöden. Så snart de märkte höken, drogo de
sig nära tillsammans och uppkastade oupphörligt vakten
i höjden. Detta fördelade sig genom vingslagens styrka
i många droppar och bildade ett tätt samt
ogenomskinligt duggregn. Höken lät visserligen icke afskräcka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
