Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fönster, följer äfven en hund, som är med den största
kärlek tillgifven hästarne. Han dansar framför dem
och ofta så nära framför deras fötter, att man kunde
tro att hofvarne skulle söndertrampa honom; han
springer under fulla farten upp emot hästarnes läppar, att
kyssa dem, samt yttrar på allt möjligt sätt sin glädje,
då hästarne börja att trafva.
Friherre von Seyffertitz hade på sin landtegendom
två unga tranor, som snart blefvo mycket tama och
tillgifna. Tyvärr! dog honan. Hanen var i början
mycket sorgsen; dock blef det snart ett behof för
honom att sluta sig till ett annat djur, och derföre valde
han åt sig en vän och ett sällskap ibland godsets djur,
nemligen — tjuren. Kanhända hade detta djurs
väldiga basstämma gjort ett så starkt intryck på fogeln,
att denna fann den starka fyrfotingen vara mest värd
dess tillgifvenhet och kärlek. Tranan gick dagligen
till honom på betet, och då tjuren var i fähuset, ställde
han sig vördnadsfullt och med högt uppsträckt hals
bredvid honom, liksom afvaktade han dess
befallningar, afhöll flugor från honom, svarade, då tjuren
råmade, samt gjorde sig all möda att stilla sin
hornbeklädda älskling, då denna blef förtörnad. Gick tjuren
på gården, uppförde tranan sig såsom dess adjutant,
gick vördnadsvärt några steg efter honom, och då
tjuren stod stilla, sprang fogeln omkring honom samt
gjorde så löjliga bockningar, att man icke kunde
afhålla sig ifrån skratt. Men han visade icke samma
uppmärksamhet för gårdens öfriga nötkreatur, utan
högg dem ofta med sin starka näbb. Icke mindre
humoristiskt är eremitkräftans uppförande, hvilken
lefver i ett blötdjurs öfvergifna skal, liksom Diogenes i
sin tunna. En ibland denna familj, kallad Prideaux’s
eremitkräfta, har beständigt ett stråldjur,
mantelanemonen, till sin följeslagerska genom lifvet, hvilken hänger
fast vid skalet, som kräftan bebor, så att dess skifva
just utbreder sig under kräftans mun. Derigenom blir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>