Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. I en hungrande by (af P. von Birukoff)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är det en stuga med ett brädtak, sedan en plctjen (ett staket
af flätad t vide), och därnäst kommer vår lilla xemljcuika
(jordkoja) med fönster in åt gården — mycket usel. Kom, lille
matfar!’) Jag lofvar och antecknar henne. Så komma ännu
liera den enc efter den andre, livar och en med sitt behof.
Jag går upp för en stund till min värdinna för att dricka
té, och sedan går jag ut. Solen är redan högt på himlen,
det närmar sig middagstid. Den frusna marken har tinat upp,
små vårbäckar sorla och börja sitt dagsverke: de föra den
smutsblandade smältande snön till stora bäckar, hvilka här
och livar bana sig väg under snömassorna; vattenpölarne på
bygatan äro ännu betäckta af ett tunnt islager med små
öppningar här och der, omgifna af utstrålande sprickor. Jag går
längs efter en bred bäck, hvilken brusande ilar nedför en
kulle, tills den kastar sig ned i en dam, der vattnet redan
stigit Öfver dam-vallen, utför hvilken det skummande störtar
ned, bildande ett litet vattenfall. På andra sidan af dam-vallen
synas små stugor, bortom hvilka den ändlösa steppen tager
sin början, höjande sig som en sluttande kulle och till sist
förenande sig med den lika oändliga himlen. Jag blickar mot
fjärran och upptäcker ute på steppen några svarta punkter,
som röra sig. Jag spanar med större uppmärksamhet och
urskiljer människor, men kan icke förstå livad de göra
derute i den djupa snön. Jag närmar mig en stuga, hvarest
två bondgummor stannat på väg efter vatten. De tyckas
redan hafva glömt sitt ärende. De hafva tagit utaf sig sina ok,
satt dem tillika med ämbarne på marken och under
uttrycksfulla gester berätta något för hvarandra, i det de peka utåt på
steppen. .Jag närmar mig dem och frågar, hvad man gör ute
på steppen. — »Jo, de söka honom.) — »Hvilken ’honom’?» —
»Jo, Jegor Miehailovitch naturligtvis.» — »Hvilken .Jegor
Mi-chailovitch?» — »Jo, Jegor Miehailovitch Schupikoff, som bor
i den der stugan utan tak vid slutet af gatan. Känner du
Lukeria Ivanovna? ’Nå, hans bror är hennes gudfar — de
hafva stått fadder tillsammans hos psalmsångaren, och de’ är
det barnet, som har dött; de’ är det som skulle vara
jemn-årigt med min Vasjutka; bara de’ att det var svarthårigt och
min ljus ...» — »Nå, men livad har händt med Jegor Michailo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
