Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXX. Bland Stundister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om han har bröd, bjuder han hvar och en som är hungrig att äta;
han är redo att gifva bort sitt sista plagg åt den förste behöfvande
som kommer, och vägrar aldrig hjelp åt någon. Alla i byn älska
honom trots hans skarpa tunga; på kalas och andra samkväm berättas
anekdoter om hans bedrifter, upprepas hans kvickheter, sjungas hans
visor. Trots sin gigantiska styrka får han ofta stryk, men detta
grämer honom ej mycket; han är i allmänhet icke långsint: ett glas
bränvin återställer friden. Krögarn förtjenar bra på honom. Det har
redan gått så långt, att Ustim druckit upp sin ko, sin häst, sin stuga.
Han har ännu kvar säden på fältet. Han utarrenderade sin jord på
två år på förhand och begaf sig till tyska kolonister och tog plats
som arbetare. Hans tyska grannar kände honom som en utmärkt
arbetare och hans hustru (som han ofta slog och misshandlade) som en
förträfflig arbeterska, och derför bjödo de dem en mycket hög
arbetslön. Ustim arbetar åt dem i två år, är nykter, försakar allting,
återvänder sedan till sin by med pengar, köper sig en stuga, börjar på
nytt sitt jordbruk och sitt bränvinssupande.
I hans grannskap bor en »andligt sinnad» person, en »evangelisk».
Det är omöjligt att uppräkna alt han, alla anekdoter och visor, som
utgått från Ustim mot hans granne, stundisten. Ustim t. ex. svor
på, att han på möten, som höllos hos grannen, med egna ögon sett
människor med svinhufvuden, hvilket likväl icke hindrade dem att
tjuta som hundar; han hade sjelf sett det. Han hade sjelf sett djeflar
med likadana lockar som krögaren, juden, komma dit med små påsar
fulla af guldmynt. Hvarje gång han återvände hem från krogen,
skrek han regelbundet, när han gick förbi granngården: »Hallå,
stundist! Hallå, djefvulens fadder! Gif mig åtminstone ett par
guldmynt!» Detta åtföljdes vanligtvis af skrik, hvisslingar, hån och fula
ordlekar.
En gång, då Ustim sent på natten var stadd på väg hem från
krogen med en half flaska bränvin i handen och med en betydlig
mängd spritångor i hufvudet, märkte han ljus hos sin granne. Om
ett par ögonblick bryter han upp dörren och uppenbarar sig i stugan,
som var full med folk. De höllo på att sjunga en andlig sång, och
vid en sådan gästs inträde tystnade de alla. »Och vattnet brusar
och vassen susar, och gufar drar en gös åt kär’ngen sin!» (början af
folkvisa) gapskriker Ustim och börjar dansa. »Stopp! Tyst!»
utropade han först i en myndig ton, föreställande en vigtig general.
En af de evangeliska systrarna, en ung kvinna med blekt
ansigte och stora, uttrycksfulla ögon, såg stadigt på Ustim, blickade
sedan omkring sig på alla de närvarande; hennes kropp började skaka
såsom af frossa; hennes läppar darrade, och det ryckte i hennes
ansigte. Plötsligt faller hon på knä, alla utom Ustim följa hennes
exempel. »O, du barmhertige Gud!» utropade den unga kvinnan.
»O Jesus, vår frälsare, huru länge skall du lemna oss svaga utan din
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
