Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXX. Bland Stundister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig sin gamla gulnade uniform med en mängd prydnader på armar
och skuldror, — hänger på sitt bröst alla möjliga regalier och,
stödjande sig på sin plommonkäpp, marscherar stolt och vigtigt fram,
styrande sina afmätta steg till Guds tempel.
P. P. kan icke fördraga nutidens soldater; han har gifvit dem
det föraktliga öknamnet »murmeldjur». »Hva’ ä’ de för en soldat!?»
brukade han häftigt utropa. »Han hinner knappt lära sig hålla
geväret i handen, förr än man låter honom gå hem till sin käring?
Nej, om han hade fått smaka på lika mycket prygel som jag, skulle
han veta hvad det vill säga att vara i krigstjenst. Det är nog sannt,
att i vår tid var det mycket strängt, och i början tyckte man, att
tjensten var mycket svår. Jag höll sjelf på att hänga mig på lilla
masten af förargelse och skrämsel; men sedan man tagit mig ur
snaran, vårdat mig på hospitalet och gifvit mig välbehöfligt stryk,
bortdunstade all bonddumhet ur mitt hufvud.»
Grannarne, som känna P. P. såsom en häftig och äregirig man,
skämta ofta öfver honom. Han blir särskilt retad, då någon skämtar
öfver hans krigaretapperhet. Då gormar han, skriker och stundom
äfven spottar sin motståndare i ansigtet. Men alt detta hindrar icke
hans grannar att innerligt vörda och älska honom. Och kan man
underlåta att vörda en man, hvilken för ett nyktert lif, aldrig tar
något som tillhör en annan människa, tillbringar hela vintern med att
göra skor och på sommaren sköter sin köksträdgård, aldrig begär
något af någon, lefver med sin hustru så att de äro som två dufvor,
sägande »Ni» åt hvarandra, regelbundet besöker kyrkan, på
helgdagarne läser hemma »Helgonens Lif», eger ett rikt bibliotek, bestående
förnämligast af sådana böcker som »Den heliga Theodora»,
»Beskrifning på Helvetet», »De tretton lidandena efter Döden» etc.? Kan
man låta bli att vörda P. P., hvilken aldrig ljuger (de enfaldiga
förstodo naturligtvis ej, att han öfverdref, då han berättade sina
krigareerfarenheter — han blir särskilt lifvad, då han berättar om sin
eskaders fabulösa hjeltemod), hvilken aldrig bedrager, hvilken åtnjuter så
stort förtroende, att krögaren på helgdagarne anförtror honom sin
bränvinsankare utan att mäta dess innehåll och tar emot pengarne
utan att räkna dem? Hur kan man låta bli att vörda en man, som
t. o. m. då han sitter på den smutsiga krogen bibehåller en amirals
värdighet, och om någon börjar bete sig otillbörligt, kommenderar han:
»Tyst! Ut med dig!» och ordningen återställes? Hur kan man
annat än vörda en man, hvilken aldrig krusar för en stanavoj (bypolis),
hvilken en gång på ett sammanträde af miren kallade bykretsäldsten
drinkare och mut-tagare, hvilken, slutligen, är intim vän med
psalmsångaren Agathon?
Det var omöjligt att icke älska P. P.: det var en rättvis,
medlidsam man, som aldrig vägrade hjelp åt någon. Han framträder
alltid som den svages försvarare mot den starke, han uppträder öppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
