Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 19. Ödets växlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 237 -
- Ni är själva godheten, signora, svarade Jack;
i morse anade jag föga, att ödet skulle bliva mig så
hult, ty väl kan jag förutsäga andras öde, men ej
mitt eget.
- Kan ni spå? frågade den gamla damen.
- Ja, jag är bekant därför; skall jag spå er
dotter, signora?
Dona Agnese betraktade vår hjälte och
smålog.
- Den unga damen vill ej tro på mig, och jag
måste därför giva henne bevis på min konst genom
att säga henne något från hennes förflutna liv.
Sig-noran skall då måhända tro på mig.
- Kan ni det, signor, skall jag tro er, svarade
Agnese.
- Visa mig er hand, signora.
Agnese utsträckte sin lilla hand, som Jack kände
sig frestad att kyssa. Han hejdade sig i tid och
inskränkte sig till att betrakta linjerna däri, sägande:
- Att ni blivit uppfostrad i Spanien och kommit
hit för två månader sedan, att ni blivit tillfångatagen
och åter frigiven av engelsmännen, detta har er mor
redan talat om för mig, men för att bevisa, att jag
redan förut visste allt detta, måste jag gå mera in i
enskildheter. Ni var ombord på ett skepp om fjorton
kanoner, icke sant?
Agnese nickade.
- Detta har jag ej omtalat för signoren, inföll
donna Chiara.
- Det togs genom en nattlig överrumpling, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
